Svensk Kirurgi nr 3-20

111 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 Ledaren När  ingenting  blev som  vi  trodde CATHARINA IHRE LUNDGREN Ordförande catharina.ihre-lundgren@svenskkirurgi.se N är vi i styrelsen valde arbetsmiljö som tema för året, kunde ingen ana hur vår vardag och arbetsmiljö totalt skulle komma att ändras bara några månader senare. De frågor kring arbets- miljö som jag hade i åtanke, och som just då kändes viktiga, rörde över huvud taget inte huruvida det finns tillräckligt med skyddsutrustning, om den är säker eller hur den är att använda under många långa timmar. Då kunde vi heller inte föreställa oss att kirurger skulle jobba dygnet runt med att ta hand om svårt sjuka, många gånger intensivvårdskrävande, infektionspatien- ter med multiorgansvikt. Många har avstått från att operera för att istället ta hand om denna enorma mängd svårt sjuka patienter. Vilket otroligt krävande och imponerande arbete som görs. Det är klart att frågor dyker upp hos oss alla: Hur ska vi skydda oss? Hur ska vi skydda våra anhöriga, andra patienter och riskgrupper? Hur ska jag leva mitt liv den tid när jag inte arbetar? De flesta har valt att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer, men ibland finns inte några sådana och man måste fatta egna beslut. Det är också ett arbete som kan upplevas svårt. Redan före covid-19-pandemin , var det svårt för ST-läkare och nyblivna specialister att få möjligheten att operera tillräckligt. När nu elektiv verksamhet ställs in och många dessutom arbetar dygnet runt på inten- sivvårds- eller vårdavdelningar, blir problemet ännu mer påtagligt. Den ändringen i vår arbetsmiljö var inte möjlig att förutspå, förhoppningsvis kommer det snart att ändras och vi kan återgå till en mer kirurgiskt inrik- tad vardag. Hur alla ST-läkare ska få möjlighet att gå de kurser som krävs för att få ut sin specialitet, är i nuläget oklart. Utbildningskommittén försöker hitta lösningar på pro- blemet och se om vissa av de teoretiska kurserna kan genomföras via länk. Som nybliven ordförande i Svensk Kirurgisk Före­ ning fick jag tillsammans med styrelsen ställa in i princip allt som vi hade planerat. Sedan föregående nummer av Svensk Kirurgi har vi tagit beslut att ställa in Kirurgveckan, för första gången någonsin. Det var ett svårt, men också ett självklart val, samtidigt som det är oerhört tråkigt för alla som har arbetat intensivt med att få denna vecka att bli oförglömlig både vetenskapligt men även socialt. Luleå med alla samarbetspartners har gjort ett fantastiskt uppstartsjobb. Vi hoppas verkligen att det kan vara till hjälp när vi får chans att njuta av ett lika spännande program 2023. Men allt är inte av ondo . Det finns ljusglimtar som gör att vi orkar. Det är en fantastisk känsla att se kraften och förmågan att ställa om och ställa upp. Vi arbetar idag med en annan patientkategori än vi är vana vid samtidigt som verksamheter flyttas så att vi även kan ta hand om de patienter som tillhör oss. Min förhoppning är att vi kommer att minnas den här tiden som då vi ställde upp för varandra, klarade av att vara flexibla och var rädda om varandra, samtidigt som vi vårdade många riktigt sjuka patienter. Vilka kollegor ni är!