Svensk Kirurgi nr 3-20

162 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 Krönika J ag läste att AT-tjänsten snart är ett minne blott. Det utlöser ett litet vemod i mig. Allmän- tjänstgöringen ger oss ett potentiellt utrymme för en makalöst brant inlär- ningskurva, både i det personliga skrået och som den som har the know-how . Man erhåller som späd liten medicinsk knopp ett gene- röst tillfälle att blomma och testa vem man faktiskt är. Testa vem man önskar att vara. Det stretar emot i tanken att jag inte längre ska bli uppringd av en nyfiken och ambitiös AT-läkare på kirurg- blocket, som endast ett år senare ringer igen från sitt eget rum på vårdcentralen, där hen har mognat ut till en väsentligt mer bredbent doktor. Den rasande utvecklingen vi ser ske. Den händer en gång bara. Aldrig att den händer igen. Den AT-utbildning jag erhöll var enastående god. Absolut toppklass. Men ansökningsprocessen var då en sällsam historia! Plötsligt kunde man ju stoppa undan allt det där man jobbat med under åren; forskningen, kårfullmäktige, KI-jobbet och traumarotationen i USA, längst ned i livets curriculum där ingen någon- sin läser. Istället, ge duktigt sväng- rum till de riktigt tunga posterna i meritlistan – släk- tens sommarstuga utanför Falun och det faktum att jag bar folkdräkt som barn. En annan region tidigare känd som landsting som är mycket populär på sommaren, var flagrant öppna med att man enbart avsåg att anställa nativa eller de som förmått upprätta roman- tisk förbindelse med annan läkare. Besitter man dessa heavy parametrar, ja då rasslar det till när det är dags att spela AT-bingo. De kallade fak- tiskt upp mig till att spela med dem i Falun. De var nummer fem i rank- ningen av samtliga AT-placeringar, man kände musklerna kontrahera redan i den stränga kallelsen och skrynkla ihop densamma till enbart en tummad skrumpen dröm. Jag tog ändå mitt skrala dalmål under tungan och åkte. Det blev ett svårt samtal . Men någon- stans mot mitten kom så en väldigt fin fråga. Något jag så gärna ville besvara. Musiken torrspelade snart i mitt intrakraniella utrymme när jag hörde. Urban från gyn, en av fem korsförhörare på upptåg, lutade sig fram i soffan och undrade, ”–Vilken av Hjalmar Söderbergs böcker tycker du bäst om?” ”–Den allvarsamma leken”, sva- rade jag strax efter att reflexbågen i kolumnan hunnit skicka fram signal via fibrerna. Det är 15 år sedan nu. Jag åkte nyligen tillbaka till Falun. När jag gick ned på Harrys var snub- ANNA THOR Stockholm anna.thor@ki.se Det bruna guldet Anna Thor är kirurg, urolog och doktorand verksam på ME Bäckencancer vid Karolinska Huddinge. Hon har sina rötter i folkdräkter och spelmansmusik i Dalarna och återvände till sin barndoms trakter för AT. Det blev många fina minnen och en bestående längtan tillbaka. ”Plötsligt kunde man stoppa undan allt det där man jobbat med under åren...."