Svensk Kirurgi nr 5-21

235 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 5 • 2021 Ledaren Äntligen – ljus i novembermörkret! CATHARINA IHRE LUNDGREN Ordförande catharina.ihre-lundgren@svenskkirurgi.se Ä ntligen. Nu närmar vi oss ett liv som liknar det vi hade före pandemin. I takt med att novembermörkret smyger sig på och vi kan njuta av tända ljus, öppnas samhället igen. Men blir det som förr? Hur vi ska hantera det, är inte självklart. Ska vi vara som vanligt? Vågar vi tro att det inte kommer en ny våg? För oss inom sjukvården är det kanske inte självklart att gå tillbaka till det vanliga livet, vi drabbas hårt om smittotalen ökar igen. Vi hoppas dock att det håller i sig. Det är fantastiskt att ses på riktigt, att kunna träffas på möten, kurser och konferenser. Att utbyta erfarenheter över en lunch eller vid kaffemaskinen har plötsligt blivit en lyx som många av oss glömt betydelsen av. Det som var en självklarhet innan pandemin, har vi lärt oss att uppskatta. Många av de lärdomar vi fått genom de oräkneliga digitala möten vi haft under den här tiden, kan vi nu ta med oss. Vi kommer nog alla att minska vårt resande och istället delta digitalt, när så är möjligt. Det kan vara en stor fördel både för miljön och för den enskildes vardagsliv att spara in på resandet. Vi har sett att digitala möten ofta har fler deltagare, vilket måste ses som något posi- tivt. Tekniken har blivit bättre och vi har lärt oss mycket som gör att vi får högre kvalitet på de digitala mötena. En klok mix av dessa kommer förhoppningsvis att bli det mest hållbara alternativet i längden. En annan fråga är den uppskjutna vården, där de flesta kirurgkliniker runtom i landet nu sliter hårt med att korta de långa köerna. Under pandemin har det talats om hur personalen skulle orka, och det gäller i allra högsta grad fortfarande. Ska vi ta på oss ansvaret att korta operationsköerna, ta extra patienter på mottag- ningen, överbelägga avdelningar och ständigt vara redo att hjälpa till när det behövs? I så fall bör vi lyfta frågan om hur vi läkare ska mäkta med. Det är viktigt att vi håller ihop, samarbetar och stöttar varandra. Vår vardag präglas av tuffa beslut, prioriteringar, plötsliga händelser där vi ibland står själva utan någon annan att diskutera med eller luta oss mot. Det finns en hjältemyt som innebär att inte be om hjälp. Den kan vara förgörande. Vi behöver ta hand om våra egna behov för att inte dräneras. Det är dags att hitta rutiner för hur vi jobbar i en vardag där smittan finns, köerna växer och personalen förväntas lösa detta. Hur ska vi få tid att reflektera, skapa andrum och framförallt hinna återhämta oss? Våra yngre kollegor behöver få ta den tid som krävs för att ta igen det som de har missat under pandemin. Blivande och just färdiga specialister måste nu få ope- rera mer och samtidigt få ledigt för att hinna ta igen de kurser de behöver. Detta ställer högre krav på verksam- heten men också på handledarna. Det är allas vår uppgift att stötta våra yngre kollegor på operation och kliniskt i vardagen, så att de klarar av och känner att kirurgi är det roligaste man kan hålla på med. För det är verkligen ett spännande och intressant yrke, som vi vill att alla ska ha kraft till både nu och framåt.