127 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 3 • 2023 men det förekommer även att man använder fonder, anslag och forskningsmedel, får stöd från industrin eller betalar ur egen ficka. Att få ledigt för forskning från den kliniska verksamheten tycks gå rimligt bra, endast 14 procent svarar att det inte går. Fria kommentarer Det kom många kloka svar och kommentarer till frågan ”Vad kan vi göra för att förbättra fortbildningen för kirurger i Sverige?” i enkäten. Det är tydligt att svenska kirurger är både engagerade och ambitiösa. En kommentar som återkom i olika formuleringar var: ”Krav på fortlöpande fortbildningar och examinationer”. Det var också många som skrev om den ansträngda ekonomin på kliniken som ett hinder för fortbildning: ”…krav på fortbildning... Nu faller det på den enskilda individen att studera på fritiden. Arbetsgivaren bör ha finansiella medel vigda till detta ändamål. Hösten 2021 fick ingen åka på några kurser alls pga ansträngd ekonomi”. Det finns också ett uppdämt behov av fler kurser: ”Bättre utbud av kurser riktade mot subspecialisering”. Här gör delföreningarna ett enormt arbete, men kanske kan en framtida inventering av kursutbudet hjälpa till att utöka subspecialiseringskurserna. Ett annat återkommande inlägg gällde akutklinikernas bemanning som fått till resultat att vi överanställt ST-läkare i kirurgi: ”Låt akutläkare bemanna jourlinjer så att färre kirurger utbildas…” På en universitetsklinik är fortbildning kanske mer självklart än på läns- och länsdelssjukhus: ”Som universitetsanställd med förenad anställning är jag privilegierad ur fortbildningssynpunkt… Arbetsgivaren (Regionerna) måste ta ett större ansvar för detta. Gärna en tydlig struktur och specifikation för vad som krävs för att kunna fortsätta vara aktiv som specialist”. Att arbeta gemensamt med MDK:er och auskultationer sågs som bra och med ytterligare utvecklingspotential: ”Gemensamma fallkonferenser med andra centra, utbyten mellan universitetssjukhus och mindre sjukhus”. Fortbildning Många betonade att det behövs krav och system för att mäta den individuella fortbildningsnivån: ”Krav att gå kurser/kongresser med poängsystem med minimikrav på uppfyllda poäng” och ”Nationella minimikrav! Recertifiering vart fjärde–femte år minst”. Inte många kirurger har tid avsatt för intern fortbildning, vilket är problematiskt: ”Tid för auskultation på andra enheter. Mer tid för intern fortbildning”. Några pekade på betydelsen av en nationell målbeskrivning för kirurgisk fortbildning: ”Nationell plan för specialister med rekommenderade fortbildningsförslag?” och ”Nationell struktur av fortbildningen med feedback. Krav på arbetsgivare för kurser, tid och mera med redovisning”. Avslutningsvis kommenterade den mer lakoniskt lagda kollegan: ”Jag har ingen aning men vi måste förmodligen kräva mer. Själv orkar jag inte”. Sammanfattning enkät Några slutsatser man skulle kunna dra av SKF:s fortbildningsenkät och de fria kommentarerna är att fortbildningen behöver kravställas och kontrolleras. Ett poängbaserat, eller annat motsvarande, system för uppföljning och kontroll bör upprättas nationellt. För att kunna genomföra nödvändig fortbildning krävs vidare att det finns avsatt tid, ett sätt att uppnå det är att minska administrationsbördan på olika sätt. Det behöver också tillsättas resurser, både i budget och bemanning. Mer tid i operationssåret samt för praktisk utbildning i våtlab och simulatorer är nödvändigt för att upprätthålla och utveckla den praktiska/tekniska kompetensen. När enkäten redovisades på Kirurgveckan i Stockholm var åhörarna eniga om att det behövs en nationell plan för fortbildning och att SKF skulle göra en stor insats genom att skapa en målbeskrivning gällande fortbildning.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=