178 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 3 • 2023 Krönika RAMIA STOLT SÄS ramia.ebrahimzada@vgregion.se Tala med blommor Få saker är så rogivande och lugnande som att pyssla med växter. Som liten tyckte jag väldigt mycket om att studera hur min mormor spenderade många timmar på att rensa i rabatterna på jakt efter ruttna blad och uttorkade knoppar. Hon brukade säga att växterna kunde bli ledsna av att se sina blad ruttna och att det kunde påverka deras blomstring. Hennes växter var som hennes barn, varje morgon skulle jordens fuktighetsgrad kontrolleras med fingrarna, blomdofterna skulle andas in och en vänlig god morgon-fras viskas ut ur hennes mun. Till en början var jag som ett frågetecken till hela denna procedur. ”Blommor är som människor – man måste vårda dem och visa dem respekt” sa hon och förklarade att växterna också hade känslor. Min mormor lyckades överföra sitt botaniska intresse till mig, trots att vi inte fick så många år tillsammans. Jag var alldeles för liten och omogen för att på djupet förstå innebörden av våra stunder tillsammans just då men nu har det helt klart blivit några av mina allra bästa barndomsminnen. Ändrade attityder För inte så länge sen fick jag upp en väldigt illustrativ bild om barnuppfostran i mitt flöde på Instagram. Det handlade om fyra generationer av pappor och hur de tilltalade sina barn. Pappan i den första generationen stod upp och skrek rakt ut ”Du är en idiot!” till sitt lilla barn. När detta barn växte upp och själv blev pappa, satt han på en stol och skrek i sin tur till sitt barn ”Du duger inte!” Den tredje generationens pappa gjorde något nytt. Han halvsatt och höll upp en sköld i ena handen för att inte låta pappans ord nå honom och gjorde i stället tummen upp för sitt barn. Slutligen växte den fjärde generationens barn upp och fick själv barn – han satte sig på knäna i barnens höjd och sa till sitt barn ”Jag är stolt över dig och jag älskar dig” samtidigt som barnet målade en teckning. Den här bilden väckte en hel del eftertankar hos mig. Jag kanske är ute och cyklar nu men den får mig att tänka på attitydutvecklingen inom läkarkåren som jag personligen har upplevt från tiden som student på Medicinareberget för många herrans år sedan fram tills nu. Och jag tror att ännu fler kan känna igen sig i denna utveckling, vilket i sig är väldigt positivt då vi går i rätt riktning. Folk blir inte längre utskällda på morgonrapporterna för minsta lilla felsteg och det är inte längre skamstämpel på den som går på föräldraledighet. Himlas med ögonen Visst, det himlas fortfarande med en hel del ögon varje gång man stresAtt våga bryta traumatiserande generationsnormer Svensk Kirurgis krönikör Ramia Stolt minns sin mormors gröna fingrar och själsliga omvårdnad av blommor och barnbarn och ser en generationsskillnad i hur kirurger beter sig mot varandra. Vi har blivit bättre på att vara vänliga och omtänksamma.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=