Svensk Kirurgi nr 5-23

277 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 5 • 2023 universitet för att vara helt säker på att jag är jag. Vid den tidpunkten var jag inte så säker på den punkten längre själv. Vilken tur då att jag, så snart jag hade rest till England, fick ta mig till British Medical Council i London för att förevisa samma originaldokument som hade vållat så väldigt stort intresse globalt och samtidigt mitt pass för att äntligen inse att javisst, jag var fortfarande jag. Digitalt är inte lätt En nästan kafkaesk upplevelse blev muntan och den digitala identitets- och ”antifusk”-kontrollen innan denna. Inte bara att jag fick visa hela vardagsrummet, inklusive takhörnen, bordsskivan och undersidan av bord och stolar men också mina fötter, baksidan på öronen (lyckligtvis nyduschad), insidan på byxfickorna och ärmarna. Det var nog första gången i mitt liv att jag blev uppmanad att vända rumpan mot kameran. Efter en del tekniska svårigheter och utkast vart det plötsligt nästan kört: min bokade tid hade tickat iväg oroväckande snabbt. Tre olika säkerhetskontrollanter och kundservice hade bestämt att jag inte fick ha extern mikrofon på bordet men heller inte använda datorns mikrofon. Jag var tvungen att använda ett headset. - Det har jag inte, sa jag. - Då får du skaffa ett, sa de. - Men det kan jag inte göra just när jag har min bokade tid för munta. - Du får boka om, du får säker en ny tid inom två till tre månader. - Då måste jag ha skickat in den ju. - Det kan vi tyvärr inte göra något åt. Lyckligtvis hann jag lägga på innan ett fullskaligt vredesutbrott med många tyska skällsord men i tystnaden hemma, barnen var husförvisade för att ge mig lugn och ro för muntan, kom mina kriminella instinkter fram. Mitt fjärde försök att genomföra muntan, och därmed fjärde försöket att genomgå säkerhetskollen, slutade med att jag blinkade väldigt oskyldigt mot den fjärde anställde som skulle genomföra säkerhetskontrollen, gömde min externa mikrofon under den egna stolen och lät kameran snyggt glida förbi den vid förevisningen av rummet. Att hörlurar inte automatiskt är headset var ingen insikt som jag tänkte uppmuntra till. Att mikrofonen föll omkull med ett dovt duns kort därpå reagerade ingen på, annars hade min kriminella bana nog slutat innan den ens hade börjat. Äntligen i Nottingham Väl på plats i ett litet radhus, som jag hyrde via AirBnB, nära centrum hade vi några få dagar innan barnen fick börja i skolan och jag på sjukhuset. Även om jag tyckte att alla dokument var på plats så hade NHS ytterligare krav som man inte hade meddelat innan: bevis på alla vaccinationer man någonsin hade genomgått, blodprov för hepatit och HIV samt ett intyg från polisen i Sverige (som inte visste om mina kriminella instinkter). Först när allt detta äntligen hade inkommit fick jag tvätta mig och vara med på operation. När jag väl hade förstått Nottingham Breast Institute. Reseberättelse

RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=