292 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 6 • 2023 Svensk Kirurgi 50 år En brytningstid När jag tog över som redaktör i Svensk Kirurgisk Förening 1996 stod föreningen i en vägvalssituation, sannolikt en avgörande sådan. Från att ha varit en liten grupp kirurger där alla kände varandra åtminstone till namnet och där en bred allmänkirurgisk kunskap ingick för att få kalla sig kirurg. Förväntningarna var att man skulle minst kunna operera tarmar, urologi, bröst, trauma och allt inuti buken. Det fanns nu en stor kader främst med yngre kirurger som endast kände kirurger i den egna regionen och som specialiserat sig på mer begränsade delar inom kirurgin. En ny sorts kirurger Det ansågs på vissa ställen att bröstkirurgerna inte längre borde ingå i bakjourslinjen, kolorektalkirurgerna hade blivit en stark grupp på eget bevåg, kärlkirurgerna skötte sig själva, övre GI-kirurger slutade operera magsår men gick starkt fram avseende cancerkirurgin för att bara nämna några exempel. Tekniskt omvandlades kirurgin av endoskopin och laparoskopin samtidigt som kirurgverksamheten inte längre var hela livsuppgiften för den enskilde kirurgen utan en del där familj och fritid också skulle få plats. Globaliseringen av kirurgin Samtidigt hade världen öppnats upp genom att många yngre kolleger efter sin disputation tillbringade ett eller flera år i USA eller Australien. De stora amerikanska och europeiska vetenskapliga kirurgtidskrifterna var en naturlig del av regelbundet läsande och allt fler åkte på kongresser långt utanför Norden. Det blev naturligare att diskutera den internationella utvecklingen än vad man just då sysslade med i Uppsala och Lund. Tidningen som sammanhållande kraft I denna situation ställdes frågan om man kunde, borde och ville behålla Svensk Kirurgisk Förening som en sammanhållande kraft eller om man såg det som naturligt att splittra den i mindre delföreningar – delföreningar som då skulle vara lika stora som stora som SKF varit bara några decennier tidigare. Som förväntat önskade SKF:s styrelse att man skulle hålla samman kirurgerna i en förening, och en av följderna av det var att man vill försöka göra en tidskrift av mer modernt slag, med målet att den skulle läsas av alla kirurger, vilket då skulle öka sammanhållningen. Det skulle då också spegla Dag Arvidssons och Christer Staël von Holsteins antagna förslag om en ”Kirurgvecka”, som skulle möjliggöra sammanhållning och specialisering på en gång. Återstarten De första numren i det nya tidskriftsformatet gjordes på en icke-avancerad hemdator där allt gjordes för hand. Eftersom uppdraget gällde att tidningen inte skulle få kosta något, helst skulle den gå med vinst, gällde det inte bara att få in bidrag från hugade författare utan också att få in annonser. Sedan skulle allt skrivas in för hand, redigeras med bilder, rubriker med mera, vilket gav mycket intressant nattarbete. När första numret kom ut möttes den med en försiktig optimism inom Svensk Kirurgisk Förenings styrelse och med en positiv förväntan av den utpekade målgruppen. Jag fick emellertid också ett brev från en kollega som påpekade att det fanns 13 stavfel i texten i första tidningen, ordrättningsprogrammen kom först senare, och en annan påpekade att man inte fick vara så popuDen moderna tidskriftens tillkomst Efter de första något stormiga 25 åren med Svensk Kirurgi återuppväcktes tidningen med Åke AndrénSandberg som redaktör. Vi får en beskrivning av tidsandan och tankarna som gav upphov till den moderna tidskriften Svensk Kirurgi. En reflektion över hur tidningen har utvecklats och vad som kanske saknas erbjuds också. ÅKE ANDRÉN-SANDBERG Borrby ake.andrensandberg@gmail.com
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=