104 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 2 • 2024 Krönika En expansiv tid Jag var ung läkare på Kirurgen i Lund på 1970-talet. Ur mitt perspektiv ligger den tiden inte så långt borta, vilket jag fullt ut förstår om andra tycker att det låter som medeltiden, jag kan fortfarande med glädje och viss bävan komma ihåg allt som hände där och då. Stig Bengmark var klinikchef och dessutom den professor som förestod institutionen. Det hände otroligt mycket på kliniken som växte så det knakade – ekonomin var sällan ett problem. Nyheter inom kirurgin införlivades snabbt och aningslöst, organisationen stöptes om enligt nya premisser, det ordnades kongresser, chefen var ofta i tidningen och oftast var det högt i tak. Allt gick inte rätt, men mycket och det fanns en framåtanda som var smittande. I Malmö hade Bengt Zederfeldt och Sven-Erik Bergentz samtidigt med Bengmark blivit kirurgprofessorer. Klimatet i Malmökirurgin var över lag lugnare och Zederfeldt organiserade sedermera från en post som ordförande för alla malmöläkare medan Bergentz huvudsakligen höll sig till utvecklandet av kärlkirurgin och en tid som ordförande i Svenska Läkaresällskapet. På den tiden var det långt mellan Malmö och Lund, men inte ens i efterhand kan man säkert säga om den bullriga eller den mer diplomatiska vägen var mest framgångsrik i längden. Från Lunds horisont såg man också med spänt intresse på Göteborg där Tore Scherstén ledde en samling färgstarka och inte särskilt eniga kirurger – det fanns lika många historier om bråk som internationella framgångar. Kirurgprofessorerna i Stockholm nådde sällan ner till Sydsverige med sina budskap och förblev oftast en grå massa ur vilket det sällan stack upp några något färgstarka personer, undantag fanns. Deras påverkan på kirurgins utveckling förblev dock begränsad. I Uppsala fanns det däremot en rese som syntes långt över Hallandsåsen: Lars Thorén. Det var en professor med blid blick men med stark och långsiktig vilja, vilket han också manifesterade på posten som ordförande i Svensk Kirurgisk Förening. Under den tid som här återberättas var han den som hade odelat bäst rykte inom kirurgin. De andra hade alla områden där de överträffade Thorén men också baksidor som var allmänt kända. Thorén hade, åtminstone för oss som bara såg honom på avstånd, föga problematiska sidor, men desto fler positiva sidor. Han var allmänt beundrad också efter att han slutade som kirurg, vilket kanske är det bästa betyg man kan få. Minnet av döda kirurger I den isländska Eddan kan man läsa i Den höges sång: Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man. Orsaken till dessa rader är att alla de stora professorer som nämnes ovan har ett gemensamt: de är alla döda. Den siste som avled var Stig Bengmark. Han dog den 2 december, 2023 vid 94 års ålder. Det var inget sorgligt slut eftersom han hade de besvärligt under sina sista år. Det vi skall komma ihåg är hans enorma viljekraft och sprutande idéer, vilket visserligen inte alltid gick så bra men som ändå påverkade hela den svenska kirurgin på ett genomgripande sätt. Men gör vi det? Kommer vi ihåg Stig Bengmark? Kommer vi ihåg Zederfeldt, Bergentz och de andra. Jag våga, lite dyster, hävda att de nästan är bortglömda redan den dag som de lämnade sina ämbeten. Alla de ovanstående, särskilt Stig Bengmark, skaffade sig en liten nisch att verka i efter sin pensionering, men nischerna försvann snabbt ur kirurgernas syn och tonade så småningom bort, utanför våra synhåll. Är detta sorgligt? – nej, det skulle jag inte vilja hävda utan att det är precis så som våra liv ser ut. Mina äldre kolleger nickar nog och mumlar att ”så är det”, medan mina yngre kolleger sannolikt ser mer frågande ut. Minns visdomen Det är för dem som jag tänkte mig denna krönik; för de som inte ens känner till namnen Bengmark, Zederfeldt, Bergentz, Scherstén, Thorén med flera och för dem som nu leder kirurgin vidare och som känner till ”de där gamla kirurgerna” men som inte bryr sig om vad de gjort. Jag vågar hävda att det nog kan kvitta lika om man inte Åke-Andrén Sandberg, Borrby. I döda kirurgers sällskap Vad minns vi egentligen av de kirurger som gått före? Åke Andren-Sandberg reflekterar över de stora kirurgerna som verkade under åren som han var ung kirurg och vilka avtryck de lämnat efter sig. Är det viktigt att minnas våra föregångare?
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=