60 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 2 • 2024 Klinisk forskning Ny ordförande i Kommittén för Kirurgisk Forskning Jag tog vid årsskiftet över stafettpinnen som ordförande i Kommittén för Kirurgisk Forskning (KKF) från Lisa Rydén. Det är med viss vånda då föregångaren har skött sitt uppdrag klanderfritt. Karolin Isaksson är dock sekreterare i KKF och kommer hålla ordning. Kan man tänka sig: när jag nu tar över, si då har klinisk forskning just utnämnts till Svensk Kirurgisk Förenings tema för 2024! Spännande att detta tema lyfts fram, och verkligen i tiden då life science på många sätt är i fokus inom sjukvård och forskning Torsten Olberts, Linköping KKF- en stabil institution Som Lisa Rydén utförligt redogjorde för i föregående nummer av Svensk Kirurgi så har KKF som kärnuppdrag att utse mottagare av föreningens forskningspriser, det vill säga Stora Forskarpriset, Ihre-stipendiet, Bästa avhandling, Bästa vetenskapliga arbete under ST och BJS-pris. Det är viktigt att vi med stor stringens och integritet fortsätter att sköta dessa utnämningar så att svenska kirurger uppfattar att pristagarna är de som är bäst meriterade. Klinisk forskning- reflektioner från min resa Många som går in i läkarutbildningen målmedvetna om att de ska forska och har krokar ute redan på prekliniska institutioner. Jag var själv under läkarutbildningen tveksam till att ge mig in i forskning. Åtminstone ville jag skaffat mig någon slags klinisk bas som jag var intresserad av och kunna ställa relevant frågor utifrån. Ett intresse för avancerad laparoskopi och övre gastro-intestinal kirurgi under ST-tiden ledde mig till att hamna på Sahlgrenska 1999 för att syssla med obesitaskirurgi utan att egentligen ha någon tidigare relation till ämnet. Goda förebilder Väl i Göteborg fick jag stå på axlarna av starka föregångare. Hans Lönroth hade gjort ett stort arbete för få till tekniker för laparoskopisk obesitaskirurgi som var till mycket stor fördel för patienten. Den laparoskopiska tekniken för gastric bypass (the Lönroth bypass) visade sig vara väl reproducerbar för vana laparoskopister, och rönte därför stort internationellt intresse. Jag vill ge Lars Lundell, chef för ÖGI på Sahlgrenska vid den tiden, en särskild eloge för att ha drivit på för att randomiserade kontrollerade studier i kirurgiska avhandlingsarbeten. Jag är övertygad att hans framsynthet har bidragit till att klinisk forskning i svensk kirurgi har ett gott internationellt renommé. Betydelsen av välgjorda studier På Sahlgrenska fick jag också vara delaktig i studien SOS (Swedish Obese Subjects) som professor i invärtesmedicin Lars Sjöström ledde. Det är en matchad kontrollerad studie mellan obesitaskirurgi och annan obesitasbehandling som nu pågått i mer än 30 års tid. Ett gott exempel på hur välgjorda studier kan förändra klinisk praxis i hela världen. Framgångsrika forskningsprojekt beror dock på flera faktorer. Formeln är ofta; en bra frågeställning (projekt) som drivs i en kreativ forskningsmiljö (institutionen) av nyfikna och entusiastiska personer (individ och forskargrupp) som jobbar bra tillsammans. Ett slag för randomiserade studier Ibland ser jag något trött i blicken på kollegorna när jag entusiastiskt föreslår; ”här behövs det verkligen en randomiserad studie”. Men man kan inte komma ifrån att randomiserade studier helt nödvändiga för en evidensbaserad utvecklig. Med risk för att vara lite provokativ så upplever jag ibland att resultat från epidemiologisk forskning kan tolkas väl konklusivt. Med väldigt stora material får man ofta signifikanser och associativa samband, och man måste vara ödmjuk för att association inte nödvändigtvis innebär kausalitet. Kausalitet ska testas i prospektiva studier. I randomiserade studier elimineras i princip all bias och confounding, och rätt utförd beror skillnaden i definierat utfall endast på om de randomiserats till behandling A eller B. Visst kan randomiserade studier ha begränsningar, inte minst gäller det i generaliserbarhet då de ofta är av begränsad storlek. Resultaten blir dock som regel vägledande för klinisk praxis. Multidisciplinära och multiprofessionella forskargrupper Som handledare har jag haft nöjet att ha sjuksköterskor, dietister, psykologer, apotekare, biomedicinare och sjukgymnaster förutom kirurger och läkare från andra specialiteter i gruppen. Att jobba i ett multiprofessionellt forskningsteam upplever jag mycket givande och jag vill också påstå att det är en framgångsfaktor. Kirurger fokuserar ofta på utfall som står i centrum för vårt intresse, till exempel indikationer och kirurgiskt utfall för opererade och effek-
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=