158 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 3 • 2024 Utbildning Kunskap och personliga egenskaper Det kanske mest fascinerande med kirurgi är att det krävs så mycket kunskap och personliga egenskaper för att bli riktigt bra. Det krävs inte bara att man förstår anatomin utan också att man förstår funktionerna både i friskhet liksom vid sjukdom; dess fysiologi och patofysiologi. Det krävs att man förstår kirurgins och ens egna möjligheter och begränsningar, det vill säga när och vem man skall operera, eller kanske allra viktigast och svårast – inte operera. Mer än kirurgisk teknik Kirurgin är sedan länge inte längre en one-man’s-show, det krävs samarbetsförmåga också med onkologer, internmedicinerare, och radiologer samt alla medarbetarna på den egna kliniken. Man måste också förstå hur patienter och medarbetare reagerar när det går bra och när det går dåligt, vilket innebär förståelse för och insikter i psykologi och sociologi. Idag krävs dessutom kunskap i så breda ämnen som etik, ekonomi och teknik. Efter denna uppräkning har vi sannolikt ändå missat något som varje läsare skulle vilja framhäva. Standardiserad utbildning Ovanstående krav på den fulländade kirurgen är inte rocket science eller nyheter, men vi vill ändå diskutera dem mot bakgrund av den utbildning man ger de unga kirurgerna idag. Det som skiljer dagens utbildning från den vi fick är att man numera standardiserat ett antal kurser och andra utbildningsdelar som gjorts obligatoriska. Olika måldokument har arbetats fram med ambitionen att höja den lägsta kvalitetsnivån, såväl på grundutbildning som på exempelvis bakjourskompetensnivån. Allt detta och mer håller hög klass och leds av intresserade och engagerade kolleger – men erbjuds med nödvändighet till stor del i form av föreläsningar av det slaget som vi hade redan på gymnasiet och universitetet. Visst ingår praktiska moment, men även dessa är standardiserade till en allmän kunskapsnivå. Låt oss vara tydliga med att detta förstås är viktigt och dess betydelse vill vi inte ifrågasätta. I sammanhanget förtjänar att påpekas att en av oss var under flera år engagerad i SKFs utbildningskommittén och också initiativtagare till bakjoursskolan. Det var annorlunda förr Allt var definitivt inte bättre förr men för 100 och 150 år sedan såg inte kirurgutbildningen ut på detta sätt. Då reste de unga kirurgerna från plats till plats med något eller några år på varje lasarett för att lära sig det de kunde av den överläkare som praktiserade där. Riktiga högtider i utbildningen blev det om man fick vara hos de tysktalande elitkirurgerna i Wien, Berlin eller Breslau, men Paris och London kunde också duga. Detta är förstås inte görbart i vårt nuvarande sociala, svenska sammanhang. Fanns det delar i detta system, som var av stort värde, vilka vi hittills inte lyckats ersättas med moderna mekanismer och pedagogiska system? Vi tänker då exempelvis på kongresser utomlands eller på webben, omedelbar tillgång till spetsföreläsarna som delger sina rön och sin vetenskap, med den omedelbara och okritiska tillgången till all litteraturbaserad kunskap och de internationella specialistföreningars hemsidor som tillhandahåller standardoperationer och utbildningar 24/7. Vad går förlorat? Det som riskerar att försvinna i dagens och framtidens kirurgutbildning är kärnan i mästare-gesällsystemet som utgjorde en viktig del i den traditionella kirurgutbildningen. Denna kärna innehåller inte bara en kontinuerlig och vardaglig dialog kring hur man gör utan att man handfast visar i operationssalen ”Innan man är riktig säker på en sak är man gärna tvärsäker” Lars Lundell, lars.lundell@ki.se Åke Andrén-Sandberg, ake.andrensandberg@gmail.com Två professores emeriti i kirurgi reflekterar över vad man behöver kunna som kirurg och den moderna specialistutbildningen. Risken finns att en långtgående standardisering av utbildningen innebär att erfarenheter och kunskaper som inte kan inordnas i standardiserade flöden går förlorade. Vad är dessa kunskaper eller egenskaper och hur ska man erövra dem?
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=