224 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 5 • 2024 Måste man stå sitt kast? Ambivalens, både strategi och utmaning Att hålla fast vid fattade beslut när patienten vill ändra sig är nödvändigt om man har passerat in en fas där det inte längre är möjligt att ändra sig men hur mycket får man vackla på vägen dit? Att ompröva snabba diagnoser och behandlingar kan vara ett strategiskt förhållningssätt men då krävs en struktur för när vi ska ompröva för att inte fastna i ambivalens. Vi förväntar oss att kollegorna har struktur och disciplin att hantera sådana situationer men hur mycket kan vi kräva av patienter och anhöriga. Att tvinga en patient att hålla fast vid ett tidigare beslut bör göras försiktigt men att kontinuerligt ompröva svåra beslut ger en ohanterlig situation för både patienten och läkaren. Negativa konsekvenserna av ett fattat beslut är mycket tydligare för patienten än de hypotetiska negativa konsekvenserna av alternativet som valdes bort. Bukaortaaneurysm som exempel På vår kärlkirurgiska sektion har vi återkommande diskussioner kring beslut om behandling av bukaortaaneurysm. När vi i samråd med patienten beslutar att avstå elektiv åtgärd av ett aneurysm, ska vi då erbjuda behandling i samband med en ruptur? Patientens förutsättningar för att klara sig är betydligt sämre i samband med en ruptur än vid en elektiv åtgärd. I den andra vågskålen är konsekvenserna av att avstå behandling också mycket större vid en ruptur. Genom att fråga patienten igen riskerar vi att sätta patienten i ett orimlig position att ompröva ett beslut som fattats under kontrollerade former. Om vi däremot inte frågar patienten undanhåller vi ett livsavgörande beslut. Det gör det extra svårt att situationen sällan erbjuder möjlighet till längre resonemang. Det finns också patienter som senare ångrar sig. Det vill säga vid rupturen har vi i samråd med patienten gått över till en palliativ strategi men efter några dagar vill patienten trots allt få sin ruptur behandlad. Den situationen väcker ett inte obetydligt obehag hos mig – Kan man verkligen bara ändra sig sådär? – Ska vi erbjuda alla rupturer som överlever någon dag en möjlighet att ändra sig? Jag vet inte, det blir att försöka följa en känsla av vad som ger varje enskild patient mest nytta. Men är inte det fusk? Att stå sitt kast har en moralisk underton, att försöka kasta tärningen igen kan betraktas som fusk i andra sammanhang. I vår situation är det snarare eftersträvansvärt att förbättra chanserna att patienten blir nöjd. Var gränsen går för när det är funktionellt eller acceptabelt att ändra sig är värdefullt att fundera över och diskutera, för egen del men även inför diskussioner med patienter. Detta nummer Tidningen domineras av referat från Kirurgveckan med flera artiklar om hur vi kan förhålla oss till komplikationer och lärande vilket är kanske det viktigaste vi kan göra för våra patienter. Att utveckla och underhålla en miljö där kollegor kan diskutera besvärliga frågor utan tydliga svar förbättrar inte bara arbetsmiljön utan också vården som helhet. ■ Vi fattar dagligen beslut tillsammans med våra patienter om behandling och ambitionsnivå. För att kunna komma vidare i handläggningen måste vi kunna lita på att besluten ligger fast och att alla inblandade går i samma riktning. Innebär det att man inte får ändra sig? Jonas Wallinder, Sundsvall, jonas.wallinder@svenskkirurgi.se Chefedaktören reflekterar
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=