Svensk Kirurgi 4-15

187 SVENSK KIRURGI • VOLYM 73 • NR 4 • 2015 Forskningens år ledgements redovisats som egna origi- nalarbeten. En parallell trend har gått i mot- satt riktning där framför allt epide- miologiska och genetiska studier, baserade på stora patientmaterial, publiceras med fler än 50 (femtio) författare. Det framstår som uppen- bart att hela denna författarskara omöjligen kan ha uppfyllt ICMJEs kriterier. Konsekvent har inte heller de tidskrifter som publicerar dessa arbeten anslutit sig till kriterierna. Ett motiv är att man anser studierna omöjliga att genomföra om inte en representant för vardera land eller större centra som deltar erhåller ett medförfattarskap. Man kan då fråga sig vad som skiljer en koordinators- roll i ett sådant arbete från att inklu- dera patienter, samordna logistik på en klinik i en multicenterstudie eller leda ett register? Vad är ett medförfattarskap värt? Traditionellt har vi inom medicinsk vetenskap räknat antal arbeten, impact , H-faktor samt första- och sistaförfattarskap. Inom kirurgin och särskilt inom dess subdiscipliner har detta ansetts vara ett någorlunda bra mått på produktion, kvalitet och senioritet. Den nyligen publicerade CRediT-taxonomin 1 ( contributor-role taxononomy ) erbjuder en mer elegant, om än något omständlig, metod att redovisa varje medförfattares insatser. Taxonomin delar in det totala arbetet med en artikels tillkomst i 14 delmo- ment inkluderande de moment som tas upp i ICMJE kriterierna samt att exempelvis bidra med specifika resur- ser, projektadministration och över- gripande ledarskap. Varje medförfat- tare kan här tillskrivas flera roller. När ett av taxonomins delmoment upptar flera författare ska deras roll definie- ras som ledande/lika/stödjande. I en idealsituation där alla vetenskapliga artiklar följer och redovisar enligt CRediT-taxonomin skulle vi kunna få ett någorlunda rättvist meritvärde- ringssystem. Hur ska vi som sakkunniga då agera när vi ska värdera sökande med väldigt olika författarskaps-profil i sina publikationslistor? Om vi tar ett tankeexperiment med tre individer som ska värderas: A har publicerat 50 arbeten med två–sex medförfattare och står först eller sist på 15, B har publicerat 75 arbeten varav 30 med två–sex medförfattare och 45 med 40-70 medförfat- tare samt står först eller sist på 15, slut- ligen C har publi- cerat 100 arbeten varav 20 med två– sex författare och 80 med 40–70 medförfattare samt står först eller sist på 13 arbeten. Om man sedan ska väga in impact och H-kvot komplice- ras detta av att ”massförfattarpeken” ofta presenterar resultat som citeras flitigt, inte minst inom författar- skaran som har sitt forskningsfokus inom detta område. Man kan enkelt räkna ut att om varje författare bara citerar arbetet en gång når det höjder som närmast automatiskt höjer de flesta författares H-kvot. Olika mate- matiska modeller har föreslagits för att korrigera H-kvot för antalet med- författare. Bland dessa förslag finns en radikal men mycket tydlig modell i form av den ”individuella H-kvo- ten” 2 där den beräknade H-kvoten divideras med antalet medförfattare på varje arbete. Vad är ett ”massförfattarpek” värt? Naturligtvis är det så att även studier med många författare krävt stora vetenskapliga insatser under hela resan från ide till genomförande. De torde också kräva ett stort mått av diplomati och organisationsförmåga. Några individer i författarlistan, som ofta är uppbyggd i bokstavsordning, har bidragit med hårt och merite- rande arbete. Problemet är bara att urskilja dessa. Ibland underlättas det av att några namn i början av listan inte följer bokstavsordningen och därmed kan antas ha haft en mer betydande roll. Om vi återgår till exemplet ovan kan man då ställa sig frågan hur vi ska värdera arbeten med många med- författare. En metod kunde vara att tillskriva dem ett värde av till exem- pel 0,25 eller 0,5 men även en sådan modell blir helt uppenbart orättvis, åt båda hållen, beroende på hur stor den enskildes insats varit. En annan metod är att, i instruktioner till ansökningar med vetenskaplig merit- värdering, kräva att sökande grupperar sina arbeten med fler än låt säga tio författare så att det tydligt framgår om man haft en ledande roll eller enbart agerat som till exempel natio- nell koordinator. Ett sådant system skulle ställa stora krav på ärlighet och skapa en oönskad gråskala och man kan återigen fråga sig varför inte omnämnande i till exempel acknow- ledgements i enlighet med IMCJEs kriterier skulle vara ärligare? Ett argument som framförs är att forskarna inom dessa fält tävlar om medel med forskare från andra disci- pliner med andra publiceringstradi- tioner. Detta skulle då motivera den stora mängden författare och därpå följande publikationer per forskare som nödvändig för att hävda sig i konkurrensen. Å andra sidan före- kommer det allt oftare att deltagande i ett ”massförfattarpek” anses demeri- terande och tynger ned en sökandes insatser från andra arbeten. Med dessa rader och funderingar vill författarna till denna artikel bjuda in till debatt i ämnet i Svensk Kirurgi. Hur ska unga kirurgiska forskare möte de nya publiceringstrenderna? Hur ska sakkunniga värdera sökandes insatser med hänsyn till medförfat- tarprofil på vetenskapliga arbeten?  Referenser 1. Brand A, Allen L, Altman M, Scott J. Beyond authorship: attribution, contribu- tion, collaboration and credit. Learned Publishing 2015, 28:151-155. 2. Lozano GA. The elephant in the room: multi-authorship and the assessment of individual researchers. Current science 2013, 105:443-445. ”Med dessa rader och funderingar vill författarna till denna artikel bjuda in till debatt i ämnet i Svensk Kirurgi.”