Svensk Kirurgi 6-15

319 SVENSK KIRURGI • VOLYM 73 • NR 6 • 2015 Referat Kirurgveckan en patient om året. Överlag gör majoriteten av sjukhus (74 av 118) som gör binjureoperationer, mindre än fem binjureoperationer om året. Liknande siffror presenterades för USA. Som förväntat är risken för komplikationer lägst hos dem som gör flest operationer. Intressant nog är patienter som opereras på sjukhus med minst fem ACC-operationer om året oftare radikalt opererade än vid de sjukhus som opererar färre. Dock kan man inte visa någon signifikant bättre överlevnad. Överlag lever bara cirka 25 procent av alla patienter med ACC efter fem år. Vet man preoperativt att man har att göra med ACC talar många stu- dier för att man bör operera dylika patienter med öppen kirurgi. Titt- hålskirurgiska ingrepp verkar vara förknippade med kortare tid till reci- div och kortare överlevnadstid. Några forskare kunde dock inte visa någon signifikant skillnad mellan öppna och titthålskirurgiska ingrepp. Sannolikt bör tumörer större än tio cm opereras öppet. Värdet av lymfkörteldissektion är oklart. Kärlinvasion (framför allt av vena cava inferior) utesluter inte något kirurgiskt ingrepp, men är för- knippat med kortare överlevnadstid. Dock finns även bland dessa patienter några som överlever flera år. Ofta hormonproducerande tumörer Diagnosen ACC föreligger inte alltid preoperativt. Storleken korrelerar med malignitet, men stora tumörer kan vara godartade och små elak- artade. En stor del av tumörerna är hormon-producerande. Medan kortisol-överproduktion, som kli- niskt är förknippat med Cushing syn- drom (där man bland annat kan hitta oväntad viktuppgång, där kroppsfet- tet placerar sig på buken och ansiktet (månansikte), samt buffalo hump , det vill säga en fettknöl på nackens nedre del), är det vanligaste, dock inte alls bevisande för cancer. Vidare verkar en överproduktion av ovanliga hormo- ner (till exempel virilisering hos kvin- nor) vara mer talande för ACC. Om en avvikande hormonproduktion kan användas preoperativt i diagnostiskt syfte och postoperativt för att följa upp patienterna, är föremål för pågå- ende forskning. Prognos Den individuella prognosen är svår att förutse. Prognosen korrelerar bra med Ki67 index som dock inte bestäms som rutin av alla patologer. Intressant nog verkar åldern ha stor betydelse för prognosen hos de lägre stadierna. Patienter med stadium I (< 5 cm; inga lymf- eller fjärrmetastaser) eller II (> 5 cm; inga lymf- eller fjärr- metastaser), som är yngre än 55 år, har en bättre prognos än de som är äldre än 55 år. En liknande betydelse av ålder är ju känd hos till exempel patienter med papillär thyroideacan- Dr Radu Mihai utanför kongresscentret i Örebro. cer. Både adjuvant kemoterapi (mito- tane) och extern strålbehandling kan förbättra patienternas prognos. I vissa fall kan neoadjuvant kemoterapi leda till krympning av stora tumörer som kan underlätta borttagning. Sammanfattningsvis har vi mycket kvar att lära oss avseende diagnos och behandling av dessa sällsynta tumörer. Aktuella kirurgiska frågor är bland annat om behandling av dessa patienter bör göras enbart vid sjuk- hus där man opererar minst ett visst antal dylika fall och var gränsen i så fall skulle ligga, om titthålskirurgi för patienter utan metastaser är lämplig hos patienter med små tumörer och vilken betydelse någon typ systema- tisk lymfkörtelutrymning har. 