Svensk Kirurgi 6-16

296 SVENSK KIRURGI • VOLYM 74 • NR 6 • 2016 J ag hade äran att tilldelas svensk kirurgisk förenings Stora fors­ karpris år 2006. Då jag fick priset var jag en relativt nytillträdd professor i kirurgi vid Karolinska Institutet (år 2005) med placering på Danderyds sjukhus. Även om jag på den tiden hade anslag från Veten­ skapsrådet så var prispengarna ett värdefullt tillskott, mycket då det var ett obundet forskningsanslag som möjliggjorde att jag kunde starta pro­ jekt som inte redan var finansierade. Prispengarna bidrog till att jag kunde anställa en forskningssjuksköterska vilket gjorde att jag fick mer tid över till handledning och att inte dokto­ randerna eller jag själv behövde göra allt praktiskt arbete. Det är ofta en svår period i tidsspannet mellan dis­ putation och högre tjänst där bidrag så som Stora forskarpriset kan göra en skillnad mellan att man tar nästa kliv som forskare. Jag kan ibland få intrycket att yngre kirurger ser forskning som en börda. Ja – det stämmer att man måste lägga ner mycket tid på sin forskning, men samtidigt har jag hela tiden upplevt att jag genom forskningstid delvis har fått en bättre balans mellan arbete och privatliv. Under forskningstiden fanns möj­ lighet att hämta och lämna på dagis (även om jag la ner en hel del arbete kvällstid). Forskningen har även gett ett avbrott i den kliniska vardagen med möjligheter till reflektion. Man lär känna sina doktorander på ett annat sätt än som bara kollegor, man ges möjlighet att resa på kongresser och få ett internationellt kontaktnät som kanske inte är lika självklart som enbart kliniker. Det är mycket som är roligt med forskning. Man tillåts pröva om ens idéer håller. Som handle­ dare hjälper man sina doktorander att utveckla ett kritiskt tänkande som jag är övertygad förbättrar vården i den kliniska vardagen. Speciellt roligt är det när de doktorander man haft går vidare och blir docenter och får egna doktoran­ der. Man stöter också på motgångar. Experiment går inte som man tänkt sig, det blev inga anslag för idén som man själv tyckte var briljant och så är det ju konstigt Forskningens år Stora Forskarpriset 2006 Erik Näslund Nu går 2016 mot sitt slut och så även forskningens år. Vi har under de gånga två åren kunnat konstatera att svensk kirurgisk forskning står stark. För att uppnå detta krävs långsiktiga satsningar och Svensk Kirurgisk Förenings Stora Forskarpris är en del. Tio år efter att ha erhållit priset beskriver Erik Näslund vad det betytt för hans forskning. ERIK NÄSLUND Stockholm erik.naslund@ki.se