Svensk Kirurgi nr 2-17

69 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 2 • 2017 Länskirurgins år sets olika kliniker och ibland också genomförde en forskarutbildning. Idag är inriktningen i stället en sub- specialisering, som också med fördel kan kombineras med en forskarut- bildning. Den senare utbildningen kan helt eller delvis genomföras på distans med dagens möjligheter till videokonferenser, mail och elektro- niska publikationer, som medfört att fysisk närvaro inte är nödvändig. Om den aktuella forskningen inne- bär undersökning eller behandling av patienter medför dessutom involve- ring av flera sjukhus utökade möjlig- heter för inklusion av studiepatienter. En sådan kombinationsutbild- ning borde vara attraktiv för den unga läkaren, eftersom den innebär en för- djupning inom det egna intresseom- rådet. Huvudmannen på hemorten borde också vara positivt inställd, eftersom en forskarutbildning kan bidra till att trygga kompetensför- sörjningen, som är ett gemensamt ansvar för landsting/regioner och universitet 4 . Införande av samman- hållna länskliniker, nivåstrukturering och stora sjukvårdsregioner innebär slutligen också ett utökat samarbete mellan olika sjukhus. I stället verkar det som om läkar- rörligheten mellan länssjukvård och universitetssjukhus snarast har mins- kat över tid. En förklaring kan vara att till exempel nivåstruktureringen medfört att vissa universitetssjukhus blivit rena cancersjukhus och basal samt även en del avancerad benign kirurgi inom en subspecialitet utförs på olika läns- eller länsdelssjukhus. Universitetssjukhusen får då svårare att bedriva såväl grundutbildning som ST-utbildning och viss subspe- cialisering blir i högre utsträckning en uppgift för länssjukvården. Rand- ningarna på universitetssjukhusen tenderar att i stället bli korta, rik- tade placeringar för relativt nyblivna specialister. En annan syn på balans mellan familj och yrkesutveckling, en inte optimalt utformad utbildning i subspecialiteten för den veckopend- lande, specialistkompetenta kollegan och kanske ytterligare faktorer kan också inverka. Den minskade rörlig- heten mellan sjukhusen riskerar dock att inverka negativt på kompetensut- veckling och det kreativa utbytet av erfarenheter mellan olika enheter. Samtidigt som rörligheten mellan sjukhusen minskat har länskirurgin fått nya kontaktytor mot forskningen genom utlokaliserad, regionaliserad läkarutbildning eller Norrlands ver- sion med läkarutbildning vid fyra utbildningsorter (förutom Umeå också Sundsvall, Sunderbyn och Öst- ersund). Utbyggnaden av FoU(U) enheter har i det här sammanhanget varit av mycket stor betydelse för både utbild- ning och forskning. Att länssjukhu- sen också knutits närmare till ett uni- versitet har likaså medfört en ökad integrering av såväl forskning som undervisning i den kliniska vardagen. Även om vissa grundvetenskap- liga projekt kan genomföras i sam- verkan mellan regional högskola och länssjukvård och en del translationell forskning kan spridas utanför uni- versitetsvärlden är det huvudsakligen universitetssjukhusen som står för hög preklinisk kompetens och kli- nisk spetskompetens och därigenom ansvarar för att bevara och utveckla sambandet mellan grundforskning och klinisk tillämpning. Den kliniska forskningen, som alltså är den forsk- ning som främst är aktuell utanför universitetsorterna, möter sannolikt samma problem på länssjukhuset som på universitetssjukhuset. Varje frågas genomslag och förutsättning- arna att lösa problemen kan däremot skilja mellan sjukhusen. Meritvärdet av forskning En disputation eller docentur hade förut ett klart definierat meritvärde och var en förutsättning för en över- läkartjänst på universitetssjukhus och på vissa länssjukhus, men bilden är idag förändrad i båda fallen. Merit- värdet av en forskarutbildning är således sannolikt litet när en överord- nad tjänst ska sökas. Det finns också exempel på en negativ utveckling av livslönen för den som har med sig en preklinisk avhandling ut i kliniken och forskarutbildningen ersätts dess- utom olika hos skilda huvudmän 5 . Genomförd forskarutbildning och uppnådd docentur brukar initialt kunna innebära ett påslag i löneku- vertet, men efter några lönerevisioner har den skillnaden ofta försvunnit. Att forskning inte konsekvent beto- nas av vare sig fackliga organisationer eller arbetsgivare i de lokala varven gäller tyvärr oavsett storlek på sjuk- hus. Den regionaliserade läkarutbild­ ningen har dock på flera sätt en positiv inverkan. För det första tyd- liggörs behovet av handledare med akademisk utbildning för arbeten med ”vetenskaplig ansats” under såväl grund-, som ST-utbildning. Även om I den så kallade lasarettsläkarutbildningen var förr det naturligt att rotera mellan sjukhus, något som inte är lika vanligt idag. Att flytta med familjen är inte alltid möjligt och vecko- pendling kan också vara svårt av familjeskäl.