Svensk Kirurgi nr 2-17

67 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 2 • 2017 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 2 • 2017 Kolumnen – Länskirurgi 150–200 i snitt. En stor andel av operationerna är ”tvåhändiga”, vi försöker undvika att förspilla utbild- ningstillfällen i så stor utsträckning som möjligt. Efter ST är man självständig operatör, och kan hantera hela det basala kirurgiska akutuppdraget såsom appar, gallor, bråck och ileus. De flesta ST gör hela sin utbildning på sjukhuset, och kirurgiska randningar görs senare vid subspecialisering. Vi har en ST-utbildning som under det första halv- året innehåller fyra veckors ”fri” placering på operations- avdelningen, varav den första veckan med en operations- sjuksköterska. Vi tycker det har varit en framgångsrik lösning. Som ST lär man sig vad instrumenten heter, hur en stapel fungerar, hur man tvättar, klär och assisterar. De övriga veckorna får man välja att vara med på vilket som helst av dagens ingrepp som ”tredje man”, vilket gör att man får se en bredd av kirurg redan från början. Den kanske största vinsten är dock snarast att man lär känna personalen på operation, och att man tidigt får en iden- titet som kirurg. En i dagens Sverige ovanlig situation är att vi har brist på operatörer just nu. Vi har operationssjuksköter- skor och narkossjuksköterskor, men vi hinner inte fullt ut bemanna de salar vi har tillgängligt varje vecka, om vi ska ha ett rimligt ledighetsuttag. Det gör att vi fått en viss kö i kirurgi under senaste året, vilket förstås är olyckligt. Vi har sedan tidigare köer inom urologi, men där ser vi en ljusning då bemanningen blivit bättre. Korta beslutsvägar De senaste åren har kliniken ägnat otroligt mycket energi åt de konsekvenser som RCC och SVF har på kliniken. För en liten enhet långt borta från regionsjuk- huset är det en stor belastning med regionala möten och processarbeten. Vi har till exempel just nu bara en specialist i onkologi, det är omöjligt att ha onkologre- presentation från oss annat än i yttersta undantagsfall. Lokalt har det däremot varit enkelt. Funktioner som multidisciplinära konferenser, fasta tider på röntgen, korta svarstider på patologen och kontaktsjuksköterskor var redan etablerat på många områden, så vi har kunnat jobba med vidareutveckling och att engagera de proces- ser som ännu inte var igång. Onödiga konflikter Tyvärr har nivåstrutktur och centraliseringsdiskussionen haft negativa konsekvenser för kliniken. Det har varit otroligt olyckligt att de regionala grupperna haft som uppgift att nivåstrukturera vården. Inte för att det inte behövs förändring, det gör det. Viss kirurgi ska centrali- seras, annan ska decentraliseras. För vissa patientgrupper kan man samla vården till färre platser. Men fokus på nivåstruktur istället för patienternas process har varit oerhört olyckligt för diskussionsklimatet. Vi har fått onödiga konflikter, dåligt samarbetsklimat och ned- stämda kollegor i vissa processer. Hade man fokuserat på patientprocessen hade nivåstrukturen hanterats på ett bättre sätt. Och man måste se kirurgin som en helhet, inte bara fokusera på cancerpatienter. Som en följd har vi fått en osäkerhet kring framti- den. Hur ska vårt uppdrag se ut? Hur ska vi klara vårt akutuppdrag om vi blir av med mycket kirurgi? Hur ska vi behålla vår kompetens? Hur ska vi ha råd med all regi- onvård? Vi har gott om arbete att göra, gott om kirurgi som ska utföras. Men vad händer i framtiden? Det har skapat en oro på kliniken. Populärt och i frontlinjen Men kliniken är samtidigt dynamisk och i ständig utveckling. Vi deltar i ett stort antal forskningsprojekt. Vi har de senaste åren utvecklat vår laparoskopi betyd- ligt, vi har infört robotkirurgi inom kolorektalkirurgi och urologi, vi har utvecklat vår endovaskulära verksam- het, integrerar bröstkirurgin med plastiken och mycket mer. Och vi är en populär arbetsplats med nöjda AT, många sökande till ST och numer även många sökande sjuksköterskor. Och vi skrattar ofta på våra morgon- möten.  Blekingesjukhuset Karlskrona. Foto: Landstinget Blekinge, Håkan Linder