Svensk Kirurgi nr 5-17

232 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 5 • 2017 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 3 • 2017 med högt i tak, där man vågar fråga, vågar visa både sina svagheter och styrkor och att man hjälps åt – det är det allra viktigaste. Tillsammans kan man ta sig mycket längre och högre än ensam! Vi får heller inte glömma våra blivande kollegor. Kliniken är på delad andra plats i AT-rankingen av kirurgkliniker, trots ett högt tempo och ganska hög arbetsbelastning. Det grundar sig delvis i det nära sam- arbete vi har med AT-läkarna i akutverksamheten, samt vår inställning att AT är våra nästa ST på VIN. De är inte bara blivande kirurger, utan också duktiga kollegor på medicin, ÖNH, barn och så vidare. De är därför väl värda en investering i form av utbildning till att bli en bra doktor! Läkarkandidaterna är minst lika viktiga – för de är ju våra blivande AT, ST, bakjourer och verksamhetschefer. Det är varje verksamhetschefs ansvar, anser jag, att inte bara rekrytera duktiga kollegor, utan också att göra sig själv helt onödig i förlängningen – då har man lyckats väl med kompetensförsörjningen! Forskning Vi är inte bara en utbildningsklinik, utan vi är också den enda kliniken på Vrinnevisjukhuset som har blivit utsedd till Universitetssjukvårdande enhet på egna ben. Värdet av det är mycket symboliskt. Det borgar för kvalitet den dag (januari 2019) 24 läkarstudenter flyttar över i termin sex till ViN för sin resterande del av läkarutbildningen. Då finns det en USV-stämpel som säger att vi är inte enbart det ”arbetarsjukhus” vi en gång var, med hårt arbetande, föga forskande läkare, som hade en fantastisk klinisk kompetens, men många gånger saknade intresse eller tid för forskning, utan också ett sjukhus som har fantastiska möjligheter, i en akademisk anda. Jag tror på kombinationen. Klinik pollinerar forskning – och tvärtom. I goda kliniska miljöer finns stora möjligheter till forskning. Man måste dock på ett länssjukhus se till så att en forskningsmiljö med rätt resurser finns – som på universitetssjukhusen är mer självklara! Det är med glädje jag ser våra forskningsgrupper växa fram på kliniken och på sjukhuset, och att få vara med och påverka den resan är fantastiskt! Det är inte utan att jag kan småle åt den SPUR inspektör som tidigt talade om för mig att det inte var lämpligt att jag forskade under ST – för hur skulle det då gå med kirurgin ….? I en framtid Men man kan faktiskt inte bedriva vare sig god utbild- ning eller forskning om man inte har bra kollegor som är med på tåget! Och bra kollegor, det har vi verkligen! Men hur bra man än är så behöver vi alla stimulerande arbetsuppgifter på dagtid för att trivas på jobbet och därmed även göra ett gott jobb. Vi kan inte i dagens nivåstruktureringshysteri stirra oss blinda på enbart cancerkirurgin. Vi måste våga se nivåstruktureringens effekter på akutverksamhet och utbildning ute i hela landet. Jag önskar att det fanns en patientförening för akutpatienten – men eftersom inte den finns – så är det inte svårt att tänka att vi alla, inklusive våra familjer och vänner, är potentiella akutpatientföreningsmedlemmar. Och hur vill vi ha det? Vad vill vi att våra nattliga kirurg- bakjourer arbetar med dagtid? Vilken kompetens vill vi ska finnas på det sjukhus där jag söker och omhändertas för min perforation, fallolycka eller stopp i tarm/kärl/ gallgång/uretär och så vidare…? Och vem vill vi ska utbilda våra blivande kollegor? Vem orkar – hårt draget – bara utbilda, forska och gå jour? I Östergötland har vi tagit nivåstruktureringen (igen) ytterligare ett steg. Koloncancer kirurgin görs i stort sett enbart i Norrköping, till större delen laparoskopiskt, och rektalcancerkirurgin görs enbart i Linköping, till stor del i roboten. Ett initialt roterande av kirurger har nu avslutats, och teamen är nu mer intakta kring diagno- serna. Det innebär att vi idag har kompetens för båda ingreppen på båda sjukhusen, men hur ser det ut om några år? Spelar det någon roll? Man behöver inte rektal- cancerkirurgi för att vara bakjour, men även i en elektiv (eller akut...) situation kan man ha nytta av att vara orienterad i lilla bäckenet. Kan man till exempel alltid veta om tumören sitter distala sigmoideum, eller om den sträcker sig ned till proximala rektum, innan man ger sig in i buken? Vad händer med akut kolokirurgi på sikt om man inte gör koloncancer till vardags? Är det ekonomiskt försvarbart att göra all rektalcancer i robot när man kanske kan göra en del laparoskopiskt? Och hur ska vi få plats med all avancerad cancerkirurgi på universitetssjukhusen i Sverige? Mäktar universitetsjuk- husen med de patientflöden som nu styrs mot dem, eller riskerar vi förlängda väntetider som följd? Och hur länge orkar länsklinikerna med akutkirurgi, eftervård och pal- liativ kirurgi i utbyte? Frågorna är många, och jag har alls inte svaren på dem, utan vill lyfta dem för diskussion och eftertanke. Ett är helt säkert: Vi är beroende av varandra för att få sjukvården och speciellt kirurgin att fungera i hela Sve- rige. Det kräver respekt för varandras kompetens , behov och verksamhet. Och det får vi genom att träffas och kommunicera. Ett utmärkt tillfälle till sådana möten är SKFs möten med verksamhetschefer, professorer och studierektorer. I våras träffades vi i Stockholm, med fokus på länskirur- gin. Tyvärr var antalet professorer och verksamhetschefer från universitetskliniker mindre än antalet fingrar på en hand – och det är inte så vi möts. Och nästan tvärtom vid tidigare tillfälle, när forskningen varit i fokus – då är det lika viktigt att vi är med från länskirurgin! Ny chans att delta är 23 mars 2018. Ta chansen att vara en del av dialogen! Kirurgveckan 2019! Kan ni inte komma då så är Kirurgveckan ett säkert forum för kommunikation! Nu kan ni som upplevde Kirurgveckan 1999 få en nostalgitripp, och dessutom se hur stan på 20 år har förändrats, vuxit och ändå behållit sin industriella charm. För här jag har inte bara lärt mig om magpumpningar, Norrköpingsfrakturer och sy – jag har också fått uppleva universitetets ankomst, Allsvens- kans härliga bergochdalbana (Heja Peking!), fältsjukvård för 50000 personer i solnedgången och hur ett sjukhus kan utvecklas och ändra karaktär. 2019 är stora delar av sjukhuset nybyggt, läkarstudenterna kommit för att stanna – och stan invaderad av kirurger från hela landet! Så, du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad, men då har du aldrig varit på sjukhuset i stan! Välkommen!  Kolumnen – Länskirurgi 232