Svensk Kirurgi nr 5-17

231 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 5 • 2017 231 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 3 • 2017 Kolumnen – Länskirurgi Akuten i Linköping blev överbelastad, och det var inte bara svårt för patienter utan även för ambulansen, att bedöma om ont i epigastriet var en kirurgisk eller medi- cinsk åkomma, eller tänka på vilket klockslag man sökte. Många kirurgpatienter landade ändå på ViN nattetid men som “bröstsmärta”, och ambulansen körde även trauma till ViN – då det var närmast och vi hade haft ett känt gott traumaomhändertagande i många år. Den ekonomiska effekten uteblev – på kirurgen sparade vi en AT-läkare nattetid, och även en sjuksköterska, men bara kostnader i patienttransporter mellan sjukhusen åt nog upp den besparingen. Norrköpingsborna proteste- rade, bildade ring runt sjukhuset – och återförde efter sex månader akuten, inklusive traumaverksamheten till stan. Dock hade vi då redan raserat traumaorganisationen – bland annat hade traumaintresserade anestesiologer lämnat sjukhuset – och våra vakanser på bakjourslinjen gjorde stora hål i schemat, och kvarvarande bakjourer slet hårt. Vi tog in hyrläkare medan vi själva fick rekry- tera ST-läkare och utbilda våra egna specialister och bakjourer (självklart i SKFs bakjoursskola!) och återupp- bygga verksamhet. Det går snabbt att rasera, och många, många år att bygga upp en stabil verksamhet igen. Det kostar tid, pengar och tillgänglighet – men framförallt energi! I utbyte mot ÖGI-cancer flyttades större delen av gallkirurgin från Östergötland till ViN. Gallkirurgi i sig räcker sällan för att behålla eller rekrytera ÖGI kirurger och deras bakjourskompetens på sikt, men ViN fick istället möjligheten att starta obesitaskirurgin i Östergöt- land. Det var dock en ny verksamhet, och hjälpte således inte Linköping att skapa vårdutrymme. Lärdom: man kan inte bara flytta verksamhet från länskliniker – man måste också flytta verksamhet till dem! Vi lärde oss mycket på de åren av omorganisation och tidvis kaos. Efter hand delades klinikerna upp igen, och vi är egen klinik sedan 2010, och vi gör åter endokrin- kirurgi. En del gott har kommit ut av förändringarna, men till ett högt pris. Det är inte utan oro man beskådar och deltar i (kommer vi bli förlåtna i en framtid?) dagens nivåstrukturering. Kirurgiska kliniken ViN står idag stark , med en god bemanning, erkänt god utbildning och bred verk- samhet, men även de nödvändiga spetsområdena. Det vill vi värna om för framtiden! Utbildning Vi har tagit fasta på att vi ska ha en god utbildning för alla personalkategorier. Vår ST-utbildning under 2004 och under ett antal år framöver var inte bra. Det var allt- för rörigt, och att uppnå målen var svårt innan omorga- nisationen satt sig – och det tog många år. Det finns alla möjligheter till en god ST- och bak­ joursutbildning på en länskirurgisk klinik, så länge man har en bra bas av kirurgisk verksamhet att stå på, samt spetsområden. Då kan man rekrytera och behålla duk- tiga kollegor som kan utbilda och utbildas. Man måste också ha en rimlig jourbörda. Vi SPUR-granskades i början av 2017, och fick då omdömet att vi var ett före- dömde för andra utbildningskliniker. Det betyget är värt så mycket för oss, när man förstår den resa vi har gjort från en söndrad ST-utbildning till en ST med bra möj- ligheter att skaffa sig en god kirurgisk kompetens. Kör- kortsförfarande, ”veckans apperatör”, tid avsatt för det medicinskt vetenskapliga arbetet , möjlighet att gå kurser och träffa andra ST på till exempel KIRUB-dagarna – är några exempel på vad man praktiskt kan göra för att erbjuda en god utbildning. Jag tror dock att ett klimat Vrinnevisjukhuset, Norrköping Foto Göran Billeson