Svensk Kirurgi nr 5-17

230 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 5 • 2017 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 3 • 2017 230 Kolumnen – Länskirurgi O ch lite så var det på den tiden när Ulf Lundell sjöng om stan. Norrköping hade rykte om sig att vara lite ruffig. En arbetarstad med rötterna i textilindustrin, på senare år drabbad av arbetslöshet. Närheten till Stockholm, Köpenhamn och Europa, E4:an rätt genom stan, och hamnen med trafik från Öst- europa gav förutsättningar för droghandel och missbruk. Samtidigt präglades stan av symfoniorkestern, musik­ scenerna, fotbollen och basketen. Även Vrinnevisjukhuset hade ett särskilt rykte bland oss läkarstudenter i Linköping på 90-talet. Det var hit man åkte som kandis för att få sy, se Norrköpings- frakturer och trauma. Det var här jag såg min första magpumpning, och kontaktade socialjouren var och vart- annat jourpass (det var på den tiden då läkarutbildningen även pågick på nätterna…). Det var en annan sida av Östergötland, där befolkningen hade en utmanade samsjuklighet och svå- rare social situation än vad man som student var van vid från akademiker- stan nästgårds. Både lärorikt och det gav en känsla av att kunna göra nytta. Perfekt stad att göra AT i, tänkte många. Sen måste man väl flytta, eller ….? Men har man väl arbetat på Vrinnevisjukhuset, ViN, så har man också känt av stämningen och vi-känslan som uppstår på ett sjukhus av ViNs storlek. Man vet vilka man jobbar med, vem man ska fråga och även var bristerna finns. Beslutsvägarna är snabba. Det är tillräckligt stort för att kunna ha både bredd- och spetskompetens, och tillräckligt litet för att slippa fundera på om man har ringt rätt narkosläkarlinje i akutläget – för det finns bara en! Existentiell kris Ett sjukhus av Vrinnevis storlek trodde man inte skulle behöva fundera över sin existens. Med 180 000 män- niskor i upptagningsområdet, stor skärgård och trauma­ situationen med industrier, vägar och social struktur – det kommer väl alltid att behövas? Under 2004 gjordes det dock stora organisatoriska föränd- ringar i Östergötland, vilka påverkar oss än idag. Nivåstruktureringen (fast det hette inte så då) slog till med kraft. Kärlkirurgin centraliserades till Lin- köping, liksom övre GI-cancer och trauma. Akuten stängde för kirurgiska patienter nattetid (inte medicinska patienter, och inte dagtid). Senare centraliserades även bröst – och endo- krinkirurgin till Linköping. ST-läkarna skulle rotera i hela länet. Kirurgiska kliniken Östergötland blev en sam- manslagen stor klinik. Det ansågs att det var en vinst att vi samlade många patienter med samma diagnos på ett ställe för forskning och kompetenssäkring. Känns det igen? Det mest kännbara utfallet blev att kliniken tappade ett antal ST, specialister och bakjourer. Alla är inte beredda att flytta på sig bara för att ens verksamhet flyttar, och några kollegor lämnade inte bara Östergötland, utan även kirurgin. Du kanske säger – "Norrköping, det är en jävla stad!" Då har du aldrig gått på stans Södra Promenad... ”Lärdom: man kan inte bara flytta verksamhet från länskliniker – man måste också flytta verksamhet till dem!” JESSICA FRISK Norrköping jessica.frisk@regionostergotland.se