Svensk Kirurgi nr 3-19

170 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 3 • 2019 Kåseri Do no harm "Inom sig bär alla kirurger på en liten begravningsplats, dit de beger sig ibland för att be – en plats fylld av bitterhet och ånger där de måste leta efter en förklaring till sina misstag." (René Leriche, La philosophie de la chirurgie, 1951) D en brittiske neurokirurgen Henry Marsh har i slutet av sin karriär skrivit en tänkvärd och självutlämnande bok, Do no harm . Efter att nyligen hört honom föreläsa på Södersjukhuset i Stockholm är jag beredd att leverera min egen bekännelse. Citatet ovan är hämtat ur boken. Ju längre tiden går, ju äldre jag blir, desto ängsligare blir jag som kirurg. Jag älskar fortfarande att ope- rera, men det överskuggas av rädslan att patienten ska komma till skada. Det låter hemskt, men det är nog först nu jag lever upp till det själv- klara att kirurgin skall tillfredsställa patienten, inte kirurgen. Att avstyra ett omotiverat eller alltför riskabelt ingrepp kan numera kännas lika till- fredsställande som en väl genomförd operation. Överlevnadsstrategi Misstagen jag gjort under åren pockar alltmer på min uppmärksamhet. Har jag alltför lättvindigt skyllt på olyck- liga omständigheter och inte tillräck- ligt insett min egen skuld? Håller vi varandra om ryggen, med uppmuntrande ord som att ”det händer den bästa”? Gör vi så för att uthärda, för att inte knäckas när vi själva drabbas? Min egen överlev- nadsstrategi på senare år har varit att om samvetet säger att jag gjort mitt yttersta, före, under och efter opera- tion, så kan jag leva med de bakslag som eventuellt kommer. Omvänt får jag allt svårare att förlåta mig själv när så inte varit fallet. Magiska bönor Vi upprättar vårdprogram och check- listor, timar in och timar ut enligt WHO, förtydligar rutiner, skärper hygienen, fyller i kvalitetsregister, och anmäler enligt Lex Maria. Det är bra. Ändå inbillar jag mig att det inte gör så stor skillnad som vi vill tro, att det delvis är en slags besvärjelse. Magic beans . Jag har en obehaglig känsla att vi letar på fel ställe när vi undrar varför det gick snett. För att vi inte vill, förmår eller vågar tränga in i detaljerna och de verkliga orsakerna? Svåra misstag Det är smärtsamt att tillstå sina miss- tag. Som ung är man rädd för att bli straffad eller hindrad i karriären, som äldre handlar det mer om skam. Under mina trettio år som specialist i kirurgi har jag orsakat flera av de skador ”som inte får hända”. Delat nervus vagus vid refluxkirurgi, gjort inklipp i ductus choledochus i tron att det var ductus cysticus, allvarligt skadat cirkulationen till testikeln vid operation av ljumskbråck, träffat de stora kärlen framför kotpelaren vid portsättning inför laparaskopi. Mitt största och mest oförlåtliga misstag är förväxling av inre genitalia och appendix på en ung kvinna. Det gör fortfarande fruktansvärt ont, och det blir värre ju längre tiden går. Borde jag ha valt ett annat yrke? Inget av dessa misstag har rende- rat mig någon erinran eller varning. Perfekt balans Numera har jag respekt och kan till och med känna rädsla för minsta ingrepp. Den oron är av godo så I huvudet på en ångerfull kirurg Den här texten skrevs för ett år sedan. Då vågade jag inte lämna den ifrån mig. Jag skämdes, och var rädd om mitt rykte. Skammen sitter i, ryktet är fortfarande viktigt. Men möjligheten att andra kan känna igen sig, och kanske ta lärdom, får väga tyngre. ERIC SECHER Stockholm eric.secher@capiostgoran.se