Svensk Kirurgi nr 3-19

171 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 3 • 2019 länge den resulterar i eftertänksam- het och försiktighet, och inte bara rädsla. Alla strukturer i närheten av gallblåsan misstänker jag för att vara ductus choledochus, alla kärl i funi- keln för att vara arteria testicularis och alla stråk bakom esophagus för att vara vagus. Blindtarmsoperationer kommer för alltid att vara förknip- pade med obehag. Kanske finns det en period i kirur- gens liv när hen är kunnig, skicklig och erfaren, och samtidigt har lagom mycket självförtroende, nyfiken- het, beslutsamhet och djärvhet å ena sidan, och eftertänksamhet, omtänk- samhet, självkritik och försiktighet å andra sidan. Kanske är jag inte ensam om att ha börjat som Yang, och slutat som Yin. Någonstans där på vägen rådde perfekt balans. Idag är jag kanske för ängslig och självkritisk? Personligheten Vad som orsakat de allvarliga ska- dorna vet jag inte, men tror tyvärr att det delvis handlar om min personlig- het. Till skillnad från Henry Marsh, som av boken att döma är tempe- ramentsfull (till och med kolerisk), otålig och utåtriktad, så är jag blyg, introvert och inte så lite konflikträdd. – Vi får skicka dig på en nej-kurs, fick jag nyligen höra. Jag är uthållig och har stort tålamod och är inställd på att ta kritik. Men vid svårigheter har jag en tendens att avskärma mig istäl- let för att öppna upp och diskutera, och tröskeln för att be om hjälp har många gånger varit alldeles för hög. Om det finns saker som distraherar mig på operationssalen är det inte säkert att jag säger till. Jag är också, beklagligt nog, rätt känslig för omgiv- ningens förväntningar, så att jag till exempel kan bli stressad av att andra förväntar sig att jag ska operera snab- bare. Det är min övertygelse att de här svagheterna bidragit till de skador jag orsakat. Slutsatsen blir väl att var och en måste vara uppmärksam på sina svag- heter och, trots kollegornas rygg-dun- kar, inse att man inte sällan själv bär skulden till att operationen går snett. Livsfarlig verksamhet Vill inte skylla ifrån mig, men jag skulle önska att operationer över lag togs på större allvar. Det finns mycket som kan störa på salen. Sam- tidigt som jag under en laparoskopisk ljumskbråcksoperation försöker dia- termera en sivande blödning precis intill vena iliaca genljuder ett humo- ristiskt you-tube-klipp några deci- meter till vänster om mig. Det pågår högljudda samtal som inte har med operationen att göra, små incidenter med utrustning eller hygienavvikelser kan helt och hållet ta uppmärksam- heten från själva operationen. När en fara plötsligt dyker upp på skärmen är jag den enda som reagerar, trots att vi teambildat enligt WHO vid ope- rationens inledning. Ingen besökare utifrån skulle tro att vi håller på med en livsfarlig verksamhet. Det är väl bara att säga ifrån och ta befälet kanske någon invänder. Lätt och självklart för somliga, inte för andra, tyvärr. Själv mår jag som bäst, känner mig som tryggast och presterar mitt yttersta när vi tillsammans tar oss an komplicerade reoperationer. Då infinner sig närvaron och allvaret på salen, vi blir ett team, och tidtag- ningen upphör. Som det alltid borde vara. Även när operatören inte är en naturlig ledare. Beteendeförändring Det är lättare att ge andra råd än att ändra på sitt eget beteende. Yngre kollegor, särskilt de som verkar ha mina egna svagheter, får stränga (nåja) tillsägelser att aldrig operera mot klockan, att aldrig dra sig för att be om hjälp, och att alltid vara beredda att ifrågasätta, ompröva och lära av sina misstag. Självklarheter, kan det tyckas. With no harm I den här sorgliga betraktelsen kan jag förstås framhålla att de flesta av mina patienter blivit väl behandlade och varit nöjda, och att jag förhoppnings- vis lärt av mina felsteg. Men just nu är jag inte mottaglig för den sortens tröst. Jag skulle vilja göra om, göra ogjort. With no harm . P.S. Det känns lite bättre idag. Numera, på nya jobbet, sätter jag en ära i att ta hjälp och blotta mina okunskaper. En sista reflektion. En kirurgkar- riär innebär en individuell resa och samtidigt en resa i en föränderlig tid. Det är inte lätt att veta hur de samver- kar. Har precis bläddrat i gamla ope- rationsberättelser och blir förvirrad och förskräckt. Mars 1991 opererade jag som nybakad avdelningsläkare på Nacka sjukhus en pancreatico- duodenektomi tillsammans med min överläkare. Tre veckor senare dikterar jag en kort operationsberättelse där det tillkännages att patienten vid den tredje reoperationen avlider på bordet i sviterna av anastomosinsufficiens och akut blödning. Har inget minne av att denna katastrof tog mig särskilt hårt. Idag skulle jag brutit ihop. Är det jag eller tiderna, eller båda, som förändrats? D.S.  Kåseri Författaren på en av sina många långa cykelturer.