Svensk Kirurgi nr 4-19

203 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 4 • 2019 icke vinstdrivande vårdinrättningar. En stor del av de som inte är vinst­ drivande är grundade av trossamfund varav katolska kyrkan är den största. Då var AT två år med placeringar inom kirurgi, internmedicin, barn­ medicin samt gynekologi och obstet­ rik. Numera är det bara ett år. Efter AT ska alla läkare kunna utföra basal kirurgi vilket i första hand omfattar kejsarsnitt, ljumskbråcksoperation samt laparotomier för akuta kirur­ giska och gynekologiska tillstånd. Chefsläkare före ST När jag blev legitimerad läkare flyt­ tade jag till Masaka som är en av de större städerna i Uganda. Där ligger ett missionssjukhus, Kitovu Hospi­ tal, där jag arbetade som chefsläkare under två år innan jag påbörjade min specialistutbildning i allmänkirurgi. I Uganda är specialistutbildningen en treårig akademisk utbildning, vilket betyder att den inte är avlönad utan vi betalar avgifter för att få studera. Jag finansierade min specialistutbildning genom ett stipendium från en inter­ nationell organisation (se faktaruta 1). Utbildningen är bara tre år men väldigt krävande. Vi upplevde att vi jobbade konstant men vi lärde oss också väldigt mycket. När du väl är specialist så måste du behärska stora delar av både akut och elektiv kirurgi. Det kan hända att du blir den enda kirurgen på ditt sjukhus. Patienternas liv ligger i dina händer och kirurgut­ bildningen är upplagd därefter. Låg lön och stort ansvar Som specialist är uppdraget delat i tre delar: man ska arbeta kliniskt, forska och utbilda. Jag undervisar och hand­ leder våra egna läkarstudenter och interns. Utöver detta har jag under många år haft ansvar för inresande studenter och ST-läkare från Yale, University of British Coulumbia och UCSF. Jag ingår i kursledningen för kursen i global kirurgi på Karolinska Institutet. Många av oss ugandiska kirurger har även omfattande admi­ nistrativa uppdrag inom sjukhusled­ ning och inom den ugandiska kirurg­ föreningen. Våra löner är låga och i systemet finns det inbyggt att man även måste jobba privat, vid sidan om det ordinarie arbetet. Numera arbetar jag som över­ läkare i kirurgi på regionssjukhuset i Soroti. Vi är tre kirurger på sjukhu­ set. Ett regionssjukhus ska försörja befolkningen med specialiserad och allmän sjukvård. Här kan studenter inom de olika vårdprofessionerna utbildas vad gäller kliniska place­ ringar. Vi ska bedriva forskning och även stödja vårdinrättningar på lägre nivå. Regionssjukhusen byggdes för ett upptagningsområde med befolk­ ning på två miljoner men Ugandas befolkning växer snabbt och de flesta sjukhusen är därför underdimensio­ nerade. Extrema förhållanden Ingen träning i världen hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle mötas av i Soroti. Förhållandena var extrema. Jag möttes av ett sjukhus där vi inte hade rinnande vatten för att tvätta oss inför våra operationer. Vi hade för få och för gamla instru­ ment. Tillgången på basala läkemedel och förbrukningsvaror som sutu­ rer och handskar var dålig. Vi hade ingen blodbank. Inget ultraljud och inget laboratorium och alldeles för få sängplatser för alla våra patienter. Eftersom att det även var brist på elektricitet i landet så var det också ofta elavbrott vilket fick direkta kon­ sekvenser för operationer och peri­ operativ vård. Ibland opererade vi endast med ljuset från ficklampan på våra mobiltelefoner. Utmaningarna var många. Situationen idag är bättre men det finns inga marginaler. Efter att flera barn dött under en kort tid på grund av avsaknad av blod så sam Global kirurgi I Uganda finns tre barnkirurger och en barnnarkosläkare. Den mesta kirurgin utförs av specialister i andra kirurgiska specialiteter medan anestesin så gott som uteslutande administreras av icke-läkare, så kallade anaesthesia officers . De har en treårig utbildning.