Svensk Kirurgi nr 4-19

231 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 4 • 2019 Kåseri skap om allt som kan gå snett. Men ändå ett visst mått av hyckleri? Tre F Med åren har jag blivit alltmer varse och fått allt större respekt för det som numer lärs ut tidigt i läkarutbild­ ningen. Tre F. Det vill säga patientens föreställningar, farhågor och förvänt­ ningar. Det som fascinerar är att det inte tycks finnas några gränser för hur olika vi är, hur olika rädslor vi kan bära på, vilka märkliga idéer vi kan ha, och hur olika vi prioriterar. I en objektiv och alltmer flödesorienterad och högteknologisk vårdapparat får det subjektiva inte riktigt plats. Hen är så ”speciell”, heter det allt som oftast. Astrid Seeberger talar om den ”skamlösa nyfikenheten”. Vi kan inte till fullo sätta oss in i en annan män­ niska, men vi kan vara nyfikna, vi kan åtminstone försöka. Gör vi inte det, utan slentrianmässigt ställer våra kon­ trollfrågor och ordinerar nya under­ sökningar, då har vi misslyckats. En religiös upplevelse Jag vill inte bli patient. Inte för att sjukvården är okvalificerad, slar­ vig eller okunnig, tvärtom. Utan av rädsla för att den i sin iver att inte begå några medicinska misstag ska glömma bort eller strunta i att ta hänsyn till vem jag är, vad jag vill och hur jag prioriterar. Eller så är det här bara ytterligare ett uttryck för vilken feg stackare jag är (se föregående krönika). En riktig ynkrygg, som inte klarar av att vara tydlig, se sanningen i vitögat, ta kon­ sekvenserna, och gå vidare. Eller så blandar jag ihop det. Jag vill inte bli patient, utan att ha bett om det, men jag har inget emot att vara patient. Utan överdrift, några av mina starkaste ögonblick i livet har jag upplevt på sjukhusbritsen. Att vara omgiven av omtänksamma, när­ Författaren som patient. varande proffs som gör vad de kan för att hjälpa en när det verkligen behövs är en närmast religiös upplevelse. Cancerdiagnos För några år sedan fick Ewa syn på en mörk fläck i nacken när hon klippte mig. Hon reagerade direkt, tog ett kort så jag själv kunde se, diagnosen var uppenbar. Nu var jag inte det minsta intresserad av att ”hålla mig undan”, några dagar senare var den borta. Tacksamheten, mot Ewa och försynen, att melanomet var ytligt kände inga gränser. De svåra valen Ingen oro, tillförsikt, handla vid behov, kanske ett kortare liv. Eller ständig oro, screena för sjukdomar jag inte märker av, utreda vid minsta misstanke, kanske ett längre liv. Att vara utlämnad åt tillfälligheter och så lite som möjligt försöka ta kontroll innebär ett rikare och meningsfullare liv, så kan jag känna. De flesta håller nog inte med. Riktigt svårt blir det om man inte bara ska tänka på sig själv. Vad har jag för rätt att doppa huvudet i sanden och hålla mig undan tills symtomen kommer, nöjd och tillfreds med att leva i min okunskap, när det samti­ digt finns nära och kära som vill att jag ska hänga med så länge som möj­ ligt ? Nej, nu blev det för svårt. 