Svensk Kirurgi nr 4-19

230 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 4 • 2019 Kåseri Alltid min lilla dotter Det är en vedertagen sanning att man inte ska behandla sina nära och kära. Det blir för mycket känslor och för lite förnuft, oprofessionellt helt enkelt. Har precis tittat yngsta dottern i halsen. Hon är i typ ST-läkarålder men alltid min lilla dotter. Trots att det handlar om en helt banal infek­ tion så börjar jag tänka att det kanske kan vara något allvarligt. Hennes mamma är mycket bättre på det där, inte alls lika känslostyrd som pappa, men hon är ju gubevars inte doktor. Så var ligger närmaste Närakut eller jouröppna vårdcentral? Förnuft och känslor Men hur tar jag hand om och förhål­ ler mig till mina egna verkliga eller inbillade åkommor? Samma sak där, för mycket känslor och för lite för­ nuft, men nu istället huvudet rakt ner i sanden. Också rätt oprofessionellt. För många år sedan fick jag för mig att utforska mitt hälsotillstånd. Det blev en del prover, inklusive PSA, och några tester som kunde spåra om jag bar på anlag för ärftliga tillstånd som går i släkten. Det blev idel ”positiva” utslag. Lungläkaren var synnerligen uppsluppen när han tyckte sig höra typiskt pre-emfysem, neurologen konstaterade fascinerat att det inte var mycket av sticken och vibrationerna jag uppfattade på underbenet, urologen däremot lade pannan i djupa veck, PSA-kvoten såg inte bra ut. Cykla det som ska cyklas Sen dess har jag hållit mig undan, och tänkt att det gäller att cykla det som ska cyklas, innan det är för sent. När mamma några år senare fick en subarachnoidalblödning, och mirakulöst räddades av en interven­ tionist i Göteborg, gjorde jag och lil­ lebror efterforskningar om risken för nära släktingar att drabbas. Den var högst påtaglig. Men vi var eniga om att inte stoppa in våra huvuden i MR- kameran. Överdriven noggrannhet Annorlunda är det med patienter som kommer i min väg. Mängder av undersökningar beställs, ofta utan vetskap om patientens inställning. Minsta avvikelse i labproverna, på ventrikelslemhinnan eller på CT- bilden måste följas upp, och helst omgående meddelas patienten. Fort­ farande med väldigt lite vetskap om vad just denna patient vill veta. Men ändå helt i sin ordning. Vem kan klandras för att vara noggrann, vem vågar ta risken att missa en allvarlig åkomma, vem vågar avstå från att informera om det man faktiskt vet? Olik behandling Jag är inte ensam om att behandla mig själv och mina patienter olika. Det blir uppenbart när vi kollegor emellan diskuterar var vi själva lägger tröskeln för att bli opererade med ingrepp som vi gladeligen utsätter våra patienter för. Den är väldigt hög, för att uttrycka det milt. Det kanske är begripligt, med tanke på vår vet­ I huvudet på en egensinnig patient Att som läkare förhålla sig på ett professionellt sett till egna och anhörigas sjukdomsdiagnoser är inte enkelt. Och hur mycket ska vi egentligen utreda våra patienter? Eric Secher, kirurg och krönikör, reflekterar över vad som är rätt och fel och hur svårt just det är att avgöra. ERIC SECHER Stockholm eric.secher@capiostgoran.se