Svensk Kirurgi nr 6-19

295 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 6 • 2019 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 6 • 2019 295 Kolumnen – Kirurgisk färdighet duktivt på akuten och avdelningarna. Det tar längre tid att lära sig operera. Då krävs resurser för att kunna lära ut och det finns hela tiden en press på att produktionen inte får halta efter. Alldeles för ofta står erfarna operatö- rer ensamma utan en oerfaren kollega med på salen. Men kirurgisk färdighet lärs endast genom praktisk träning. Vi kan väl för en stund bortse från de många faktorer som vi inte styr över och istället diskutera det vi kan påverka: att den tid som kan läggas på kirurgisk träning blir så effektiv som möjligt. Ge kniven vidare Under min utbildning var jag perifert inkopplad i projek- tet Ge Kniven Vidare. Ett gäng drivna ST-läkare samlade representanter från gyn, kirurgen, ortopeden, urologen, ÖNH och barnkirurgen och drog igång en kampanj med syftet att inspirera till att förbättra och strukturera den kirurgiska kompetensöverföringen. Det var 2013 och det togs fram PowerPoint -material, planscher och check- lista för kommunikation inför operation i fickformat. En enkät skickades ut till handledare och ST-läkare med frågor som ”motsvarar den kirurgiska träningen på din klinik de förväntningar du hade när du valde specialitet/ din bild av hur det borde vara?”, ”talar du om för hand- ledaren vilka förväntningar du har inför operation och vad du vill lära dig?” och ”upplever du att din instruktör, vid ett operativt ingrepp, vet hur långt du har kommit med din kirurgiska utbildning/känner du till ST-läkarens kompetensnivå?” Tre fokusområden Förslagen utifrån detta arbete blev att vi behöver jobba på tre områden för att förbättra den kirurgiska träningen för yngre kollegor; organisationen, ST-läkarna och instruktö- rerna. Exempel på organisatoriska förändringar kan vara sammanhängande operationsplacering, möjlighet till flera typingrepp under samma dag eller vecka, samma instruk- tör under längre tid, ”ST-operationsdag”, ”ST-körkort”, ökat ST-ansvar pre/post operativt och att ST-läkare är med vid operationskonferens/planering. ST-läkarens ansvar är att träna på och behärska knytteknik, suturer och instrument, att vara väl förtrogen med anatomin och påläst på ingreppet inklusive anamnes och indika- tion. Man ska också öva sig i att tänka högt perioperativt, vara medveten om sin egen kompetens och veta nästa steg i den egna inlärningsprocessen. Man bör slutligen ta initiativ till postoperativ feedback med instruktören. En bra instruktör sätter sig in i vad den mindre erfarna kollegan kan och behöver lära sig. Det kan gälla alltifrån att handleda den mindre erfarna kollegan i det pre- och postoperativa samtalet, till att fundera och ta tillvara på utbildningsmöjligheterna vid alla operationer, liksom att gå igenom förväntningarna inför operationen. Det är också viktigt att lägga upp en plan för operationen tillsammans med den mindre erfarna kollegan. Här kan man diskutera vem som ska göra vad, till exempel öppna buken, operera ena sidan, ligera, blodstilla eller sy ihop. Handledaren bör vara öppen för diskussion och utvärde- ring av operationen tillsammans med ST-läkaren och ge konstruktiv feedback . Med fördel används någon typ av bedömningsinstrument, exempelvis Direct Observation of Procedural Skills (DOPS) . Från adept till instruktör I olika skeden behövs olika typ av handledning. Det finns också olika typer av adepter. De som man behöver hålla tillbaka så att de inte ger sig in på obeprövad kirurgi med endast ett youtube -klipp som instruktion, och de som man behöver pusha för att de ska ta steget att våga själva. Jag minns att jag hatade att lära mig gastroskopera. Inte för att ingreppet inte intresserade mig. Utan för att jag hatade att jag fick patienterna att kväljas och tårar att rinna innan svalget passerades samtidigt som jag visste att min äldre kollega kunde smeka ned skopet utan så mycket som en rynka i pannan hos matstrupens ägare. Men, inte ens denna gastroskopins Picasso kunde hinna med alla skopier och framför allt inte i all evinnerlighet. Så småningom kunde jag faktiskt också vara en avlastning för läromästaren. Som det finns olika typer av adepter finns det också olika typer av instruktörer. För vissa är handledning och undervisning det naturligaste i värden. För andra kan ett visst motstånd lättare infinna sig. Nu när jag själv står i instruktörsposition inser jag att kampanjer som Ge Kniven Vidare och årets fokusering på den Kirurgiska Färdigheten i Svensk Kirurgi återkommande behövs i våra verksamheter. Vi behöver påminna oss om och upp- muntra varandra till att göra vårt bästa för att Ge Kniven Vidare på ett effektivt och säkert sätt. För att vi har kort om tid. För att vi behöver göra inlärningen av kirur- gisk färdighet så effektiv som möjligt. Och visst kan det infinna sig ett visst motstånd. Ett motstånd som gör att vi inte tar tillvara de där tillfällena som blir allt färre. Det är läskigt. Klart mer än vid övningskörning, att vara den som förväntas kunna reda upp alla situatio- ner. Det kan kännas bekvämare att få göra det själv från början. Men det ger inga kompetenta och trygga kirurger för framtiden. Och glädjen när man får hjälpa någon att klara av en ny utmaning på egen hand, den är nästan lika stor som när man själv klarade det första gången.  Ge Kniven Vidare-projektet initierades 2013 av SFOG. "Nya GKV" nylanserades 2017 av KIRUB. Mer information samt pdf för utskrift av lathundar finns att hämta på KIRUBs hemsida.