Svensk Kirurgi nr 1-20

51 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 1 • 2020 mot min mamma, och så uttalade han förbudet mot mig. ”Ja, så får hon inte bli läkare, sjuksköterska, frisör eller kallskänka. Tyvärr”. Vilken tråkig jävel. Han var inte ensam. De var fler, beväpnade med samma budskap. Så sade man till barn som mig på 80-talet. Det var ingalunda några rekommendationer eller rådgivande samtal. Jag hörde dem alla. Beslut- samheten de antog. Frånvaron av osäkerhet. Sonika nej. Sjukdom kan försvinna Snart gick jag ut gymnasiet, hade ett vresigt handeksem och en livlig klåda samt ett stort behov av att få förstå mer av vad som fanns på vår insida. Veta mer av vad läkarna visste. Jag sökte till läkarlinjen mot inrådan. När listan på antagna till KI anslogs på internet hittade jag med darrande fingrar mitt namn där. Så jag gick dit. Tur var väl det. Kan någon tänka sig. Nu är eksemet borta. Jag blev läkare ändå, och till och med kirurg. Sjukdom kan uppstå, och den kan försvinna. Långsamt ebba ut och bara lämna enstaka ärr efter sig. Kvarlåtenskap av en utdra- gen god relation till sjukvården. Lura i blodomloppets vass, men hålla sig i skinnet. Följa från avstånd. Utan plats. Ståplats, i huden. Vid enstaka tillfällen ser jag hur nagelbandet i mitt vänstra lillfinger börjar krypa inåt. Nageln uttrycker perforeringar och fåror av vad som har vaknat till liv och ystert tror att våren har kommit. Jag tystar det med min vita flaska av steroid från något av de oräkneliga apoteksbolagen. Konfiskerar dess bonusrunda. Schack matt. Sedan skrockar jag åt att eksemet trodde att det skulle hindra mig från att få vara den som lyfter ut cancer ur patienter. Vad vi inte vet Patienter och anhöriga vill ofta veta hur länge de har kvar att leva. Hur prognosen ser ut. För just den patien- ten, med just den maligniteten, i exakt det här skedet. Diskussionen som ofta kallas det svåra samtalet. Vad som ska bli. Och jag tänker Krönika ibland på mina hudläkare när jag öppnar munnen och formulerar det uttömmande ”Jag vet inte”. Inget kunde vara närmare sanningen. Ju längre jag kommer som läkare, desto mer försiktig blir jag med att tala om tid eller slut. För jag vet inte. Ingen av oss vet, vad som ska bli. Hur länge vi har eller vad som kommer till oss. Det som finns är nuet Vi ska alltid minnas vad kroppen förmår. Komma ihåg hur den ofta slår oss med häpnad. Varje dag i vårt arbete fortsätta att avstå från att spe- kulera i saker vi inte kan belägga. Ogrundade profetior som kan verka harmlösa, men få oanade effekter. Jag ber ibland min inre profet att hålla klaffen, hen har ändå bara sin basis i gruppstatistik. Individen i patienten framför mig i stolen, eller på bordet, är något helt annat. Det som finns är endast nu, och det gäller oss alla. Fotnot: Yrket kallskänka har dött ut. Tyvärr.  Krönikören spenderade många timmar på sjukhus som barn.