Svensk Kirurgi 2-20

106 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 2 • 2020 Krönika J ag klev ur bilen , vände mig om och tittade med stora ögon. Det bruna släta huset som med stort självförtroende reste sig mot bygg- naderna med betydligt lägre mankhöjd på andra sidan So l na v ä g en . Jag var fem år in i livet och kunde inte läsa, men pappa berättade att det stod ”THORAX”, där i guld- bokstäver på huset. Jag krävde att få veta vad det betydde och det var svårt för mina föräldrar att snabbt tillhan- dahålla en exakt förklaring, men, ” – Anna, bröstkorg, betyder det.” Det är sant, och ändå inte. Det är mer än så. Vi tog hissen upp, och smög i lika delar av vördnad och skrämsel in på avdelningen. Det fanns en särpräglad doft i hörnorna. Kan hända att jag kände den bättre, jag som inte var så långt från golvet. Bertil var glad, mådde gott och visade stolt upp ett långt plåster på platsen där de kluvit honom itu. Vi gick tillsammans till expeditionen, knackade försynt på och de plockade fram en väl tillskru- vad glasburk som stod parad i det per metalltråd armerade fönstret. Kanske var glasbur- ken något det en gång varit marmelad i. De satte den i mina händer och däri låg den. Klaffen. En mekanisk hjärtklaff i brunaktig matt metall. Runda former och den slog fram och tillbaka när jag vände glasburken. De sa det bisarra att en precis likadan satt i Bertils hjärta nu. Tickade och höll honom vid liv. En reservdel i människans innersta. Ett ställföreträde i hjärtat. Jag kunde höra klaffen i honom, när jag kom nära. I närheten av hans thorax kunde man höra det metal- liska klicket som arbetade. Arbetade för att livet skulle få vara som vanligt. När jag därefter kom hem till dem på Hagagatan i Vasastan kröp jag upp i Bertils knä och lutade huvu- det mot hans thorax. Jag hade lärt mig vad thorax var och var man bäst kunde höra hans införlivade metal- liska apparatur. Han berättade att han måste ha en speciell medicin resten av livet, men det var inte så farligt. Livet fick förlänga. Jag förvandlades till tonåring och Bertil till gammal farbror, men vid varje tillfälle vi sågs la jag fortfarande mitt huvud mot hans hjärta och lyssnade på den mekaniska klaffen. Det blev till vår ritual. Senare märkte vi att något inte var som vanligt längre. Vi var ute på landet på Ättarö under sommarveck- orna som vanligt men han blev sol- bränd på ett annat sätt. Solbrännan höll i sig in på hösten. Till slut blev den orange. Sen gul. Gul som en kanariefågel, som han själv ville yttra om ärendet. Han berättade för mig att det var cancer i levern, att det var därför han var så gul i ögonen. Läkarna på det bruna sjukhuset vid Solnavägen hade försökt att bränna den med en lång nål som var varm i tippen och det tog lång tid och var jobbigt. ANNA THOR Stockholm anna.thor@ki.se Ett ställföreträde i hjärtat Anna Thor är kirurg, urolog och doktorand, verksam på ME Bäckencancer vid Karolinska Huddinge. Hon är också Svensk Kirurgis stående krönikör under 2020. ”Jag kunde höra klaffen i honom när jag kom nära."