Svensk Kirurgi nr 3-20

126 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 Oron sprider sig I början av mars började, om ni minns, oron för den nya pandemin att ta fart på allvar i läkarsverige. Facebook-grupper dök upp som svampar ur jorden och det var liv- liga diskussioner om hur vi borde förbereda oss. Vi var nog många som tyckte att det gick för långsamt på våra respektive arbetsplatser, och på min klinik tog min kollega Martin Dahlberg saken i egna händer och skrev ett mail till verksamhetsche- fen med förslag på åtgärder. Detta ledde till att han omedelbart fick i uppdrag att se över vilka på klini- ken som skulle kunna tas ur tjänst en vecka och gå en utbildning i “basal intensivvård”. Den 17 mars ringde Martin mig och frågade om jag ville vara med. Jag hade då redan gått och funderat på vad jag kunde bidra med nu när det verkade som att all vår elektiva kirurgi skulle stäl- las in. Det var ju uppenbart för alla att det skulle behöva stärkas upp på IVA, infektionsavdelningarna och akuten, och för mig kändes det som att jag skulle kunna göra mest nytta på IVA. Dels för att jag ändå randat mig där ganska nyss, och till viss del skött IVA-patienter själv då jag gjorde min traumarandning i Syd­ afrika, men egentligen mest för att vi jobbar så pass tätt ihop med anes- tesi/IVA-läkarna i vanliga fall så att jag känner de flesta ganska väl. För mig kändes det tryggt i den här nya ovana situationen. Utbildningen Vi var runt 15 personer, mest från kirurgkliniken men även från hand­ kirurgen och barnkliniken, som den Att plötsligt bli intensivist Åsa Edergren är i vanliga fall specialist i kirurgi och anställd på ÖGI-sektionen på verksamhetsområde kirurgi, Södersjukhuset, Stockholm. Till vardags ägnar hon sig åt avdelningsarbete, laparoskopisk gallkirurgi, endoskopi och mottagning. Men i mars i år förändrades plötsligt allt. Covid-19 ÅSA EDERGREN Stockholm asa.edergren@sll.se Torkställning för skyddsmask 90 på SÖS.