Svensk Kirurgi nr 3-20

127 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 23 mars påbörjade en snabbt framta- gen crash-course i “basal intensivvård”. Utbildningen bestod av två dagar med föreläsningar om ARDS, covid- 19, ventilatorbehandling, nutrition och vätskebehandling, syra/bas och elektrolytbalans på IVA, blodgastolk- ning, IVA-läkemedel med mera. Vi hade även praktiska övningar i att till exempel vända intuberade patienter till bukläge och sätta artärnål, och sedan hade vi tre dagars intro då vi gick bredvid på IVA. Under intro- dagarna flyttade vi också hela inten- sivvårdsavdelningen till en av våra nybyggda operationsvåningar för att kunna utöka platsantalet. Innan utbildningen var det tänkt att vi efteråt skulle tillbaka till våra hemkliniker och vara standby att för- flyttas när behov uppstod. När utbild- ningsveckan började lida mot sitt slut stod det klart att behovet redan fanns, och vi fick då veta att vi nu var “utlå- nade till IVA på obestämd tid”. Professionell och privat omställning För enkelheten och rättvisans skull fick vi ett rullande sjuveckors schema med dag-, kvälls-, natt- och helg- pass blandat om vartannat. Jag har tre ganska små barn, en heltidsarbe- tande man (dock inte inom vården, tack och lov!) och en i vanliga fall ganska pressad familjelogistik som är delvis beroende av hjälp från far- och morföräldrar. Nu fick jag gå hem till familjen och meddela att de fram­ över skulle se mig betydligt mindre än vanligt, och att min man från och med nu var huvudansvarig hemma och fick ta all eventuell vab. Arbetet på IVA Från början kändes det såklart väl- digt ovant att gå in och vara ansvarig läkare för IVA-patienter med respira- torisk svikt, ronda på super-noggrant IVA-vis, justera ventilatorinställ- ningar och prata om saker som FiO2, PFI, topp- och drivtryck och koldi- oxidretention. Men vi har alla haft en extremt snabb kunskapsutveckling, jag tror nog aldrig jag har lärt mig så här mycket på så kort tid. Vi har varit så motiverade, det har delats artiklar och podcasts i olika chat-trådar och det har varit klinikmöten och digitala möten med övriga intensivvårdskli- niker i Stockholm varje vecka. Och plötsligt ser jag mig själv stå där och trappa ner sederingen på en patient, lägga över hen i spontantandnings- mode på ventilatorn och ställa in lagom PEEP, volyms- och flödesassis- ter. Det trodde jag inte för två måna- der sedan. Ständig omvärdering och uppdatering Och annars då? Hur känns det att arbeta med den här patientgruppen? I början var jag ganska orolig för att själv bli smittad, och vi hade också några väldigt tragiska fall med patien- ter som hade mycket stormande för- lopp i sin sjukdom: kom in och var jättedåliga, snabbt försämrades och dog. Nu när det gått ett tag har jag vant mig vid smittrisken och skydds- utrustningen (det är fantastiskt hur fort man kan vänja sig vid det mesta!) och bilden av sjukdomen har blivit mer mångfacetterad. Vi ser både de som blir svårt sjuka och dör och de som blir oerhört sjuka och ligger länge i respirator och sen nästan mira- kulöst tillfrisknar just när vi trodde att hoppet var ute. Vi omvärderar hela tiden hur vi ska behandla patien- terna – det vi trodde var rätt för några veckor sedan gäller inte längre, och det kommer nya teorier och förslag varje vecka. Spännande, men också ganska utmattande. Som kirurg är det också väldigt frustrerande att inte kunna göra något – det finns ingen medicin eller åtgärd vi kan göra för att bota, utan det handlar i hög grad om att understödja, göra små föränd- ringar och sedan vänta och se. Så är det väl även i vanliga fall med inten- sivvård, men extra mycket med den här sjukdomen. Brist på personlig kontakt I början tyckte jag det var väldigt svårt att få någon personlig känsla Långärmat förkläde med peppig meddelande tillverkat av SÖS innovationsavdelning. Covid-19