Svensk Kirurgi nr 3-20

131 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 i skinnet, vi som är vana vid att röra upp himmel och jord för minsta lilla. Att vi sedan har möten där alla inte är överens om var gränsen går för kata- strofläge och hur mycket skyddsut- rustning vi kan kräva förtar inte det kompakta intrycket av att ”vi ställer om – vi ställer upp”. Bäst kanske man läser av det i omklädningsrum- met på morgonen. Vet inte om jag hört någon som beklagat sig, tvärtom verkar många ta det som en välkom- men utmaning och en möjlighet att lära sig och erfara något helt nytt. Som ett alternativ till utlandstjänst- göring? Ställningskrig utan övertag Själv har jag känt mig som lite av en krigsreporter. Jag får inte vara med vid fronten (dom tycker jag är för gammal), men smyger mig fram när ingen märker det. Det finns inte så mycket att rapportera, det pågår ett ställningskrig där ingen riktigt fått övertaget, där alla vet sin uppgift, och ingen vill visa sig svag. Oberäknelig sjukdom Som kirurger konfronteras vi dag- ligen med tragiska människoöden, men det är somligt i det här som verkligen skrämmer, och som inte liknar något vi är vana vid. När många insjuknar samtidigt i en pan- demi är det angeläget att inte fler än nödvändigt uppsöker sjukvården. Samtidigt har vi under resans gång förstått att en subjektivt opåverkad andning mycket snabbt kan övergå i en allvarlig respiratorisk insufficiens. Om man till det lägger den ökade risken för trombos vid covid-19 blir det minst sagt vanskligt när vi ger folk rådet att stanna hemma. Besöksförbud Mest skrämmande är besöksförbu- det. Att inte få besöka en svårt sjuk anhörig, att kanske inte ens få ta ett sista farväl, eller göra det när han eller hon ligger i respirator under ett plastskynke och du själv tvingas bära handskar, munskydd och visir, det känns omänskligt och fullständigt främmande. Min lillebror har vårdats en månad för covid-19 i Schweiz. Under några dagar levde jag med det där skräck- scenariot för ögonen, mina möjligheter att ens komma in i landet var obefintliga. Jag kan bara känna en djup tacksamhet att han nu är utom fara. Ökad sammanhåll- ning Intrycken hopar sig, det är mycket som behöver bearbetas. Samtidigt är det som på Hylands tid, alla är upptagna av samma sak på en och samma gång. Samman- hållningen och gemen- skapen ökar när vi har ett mål och en gemen- sam fiende. Ungefär Utsläppen måste minska med sex–sju procent per år om vi ska hejda den globala uppvärmningen meddelade Johan Rockström i sitt Vinter i P1. Internationella energiorganet, IEA, räknar med att utsläppen i år, året när värdsekonomin har tvärbromsat på grund av pandemin, kommer att minska med åtta procent. Det vill säga i samma storleksordning som vi måste åstadkomma, utan hjälp av pandemi. Nu har vi fått prova på vad det innebär att avstå, att nöja oss med mindre. Jag ber en stilla bön att vi som klarat oss när pandemin är över inte försöker rusa på som förut. Utan i lugn och ro sätter oss på en stubbe och känner efter. Hur mycket har vi egentligen försakat ? Hur mycket av det kan vi frivilligt fortsätta att för- saka? Har det på ett individuellt plan kommit något gott ut av begräns- ningen? Hur mycket av det som i vanliga fall känns som nödvändigt har blivit onödigt? Finns det enkla och billiga nöjen som plötsligt kommit till heders? Kan vi faktiskt bli bättre på att känna tacksamhet, och upp- skatta det vi bara tar för givet? (För tillfället är jag väldigt glad att flottö- ren till toalettstolen gick att laga). Att vi kan ställa om when the house is on fire behöver ingen längre tvivla på. Illustration Eric Secher Inte så hemskt som det låter eller ser ut? som det måste kännas för sektmän- niskor och populister. Lärdomar av pandemin Min egen reflektion, som kanske förklarar lättsinnet och frustrationen i inledningen av den här texten, är att det vore sorgligt om epidemin bara passerar som en olyckshändelse. Långt innan pandemin bredde ut sig blev vi varse att vår strävan efter ständigt mer är förenad med enorma risker. Björn Wiman skriver i DN idag (DN Kultur Söndag 10 maj, reds anm): I veckan presenterades en studie som visade att nära en tredejdel av jordens befolkning inom 50 år kan tvingas på flykt pga extrem hetta om den globala uppvärmningen fortsätter som idag. ... Människan har under lång tid tagit stryptag på naturen. Nu tar natu- ren i stället stryptag på människan. Coronapandemin hade inte uppstått om inte människan brutit upp grän- serna mellan ekosystemen, och klimat- krisen kan inte lösas om vi inte drar lärdomar av det som viruset nu avslö- jar om vårt sätt att leva. Det ena ser ut som en hälsokris, det andra som en miljökris. Men båda är existentiella kriser för hela vår civilisation. Covid-19