Svensk Kirurgi nr 3-20

159 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 Socialt engagemang Det skall då genast påpekas att gesäll- vandringen beskriven ovan kommer från en annan samhällstid där kirur- gens fru (hur det var med de få kvinn- liga kirurgernas familjer vet jag inte) och barn fick finna sig i att flytta runt dit familjeförsörjaren behagade arbeta. Även för familjen blev det således många nya upplevelser men också en viss rotlöshet. De unga kirurgerna hann sällan engagera sig i samhällets sociala liv; de levde mer i en social underläkarklubb. Å andra sidan togs detta vanligen igen med råge när kirurgen blev överläkare på ”sitt eget” lasarett. Då plötsligt blev kirurgen som chef en viktig person på orten och gavs möjlighet till infly- tande långt utanför sjukhusets grän- ser. Delat markarbete Nå, vad har ovanstående historie- framställning för bäring på dagens unga kirurger? Idag är kirurgyrket ur samhällssynpunkt nedgraderat till ett av många viktiga arbeten, men inte ett arbete där man kan frånsäga sig de vanliga sociala normerna. I dessa ingår att dela på barnskötsel och upp- fostran, städning, tvätt, inköp och matlagning för att bara nämna något. Inte nog med att det är så, majori- teten av oss tycker dessutom att det ska vara så. Dagens unga kan vare sig känslomässigt eller logiskt försvara att inte kirurgen ska göra sin del i hemmet och i den mån det finns tid för andra aktiviteter får de delas på likartat sätt utifrån både de vuxnas och barnens behov och önskningar. Det går inte att argumentera emot riktigheten i detta. Däremot får det också konsekvenser som det nästan känns politiskt inkorrekt att ta upp, men som äldre kollega vågar jag dis- kutera två aspekter. Hemmablind För det första har jag under min kar- riär sett alltför många kolleger som börjat som AT-läkare och ST-läkare på en klinik och sedan avancerat till specialistläkare och kanske överläkare och i ett litet antal fall till och med blivit verksamhetschefer på samma klinik. De kan då vara mycket duk- tiga i hantverket och i sin specifika kunskap, men de riskerar att bli ack så inskränkta i sin hemmablindhet. Det finns alltför många kirurger – inte minst yngre! – som tror att så som man gör på den klinik man vuxit upp på inte bara är det rätta utan det enda rätta. I nödfall kan man godkänna något handlande på St Elsewheres Hospital som en möjlighet, men ”så bra som på vår klinik är det inte.” Förståelsen och öppenheten för att man kan nå det kirurgiska målet med en patient på mer än ett sätt är liten, och viljan till förändring är liten från början och minskar med tiden. Jag tror efter att ha upplevt detta att det är farligt att, av goda sociala skäl, få all sin erfarenhet från en och samma klinik. Idealiserande kurser Borde då inte detta kunna kompen- seras med att flitigt besöka exempel- vis konferenser och kurser? Natur- ligtvis kan det till någon del vara möjligt, men man måste inse att konferenserna och kurserna ger en idealbild av verkligheten och en bild där de mest berömda personerna talar om några kirurgisk aspekt som ofta är ganska långt från inte bara din verklighet utan också från deras egna verkligheter. Om man istället väljer att gästarbeta eller auskultera på en annan klinik märker man snart att de vackra orden från kongresser och kurser oftast huvudsakligen är vackra ord eller en idealbild om hur det borde vara. För egen del har de besök jag gjort under en vecka eller längre på andra kliniker lärt mig oer- hört mycket mer än jag lärt mig på ofta mycket trevliga och lättsamma möten och kurser av olika slag. Inte minst avseende kirurgiskt ledarskap har jag lärt och förstått mer på kli- nikbesök än de dyra och högtra- vande ledarskapskurser jag sänts på. Ledarskap skiljer sig åt i teorin och praktiken – liksom kirurgiska ruti- ner – och det förstår man bäst när man är på ledarens hemmabana. De unga kirurger som får möjligheten att arbeta eller auskultera en tid på en annan klinik nära eller fjärran: Gör det! Politiskt engagemang Jag är mycket stolt över att ha skolats till kirurg och tror att mina erfaren- heter i arbetet kan ha bäring långt utanför operationssalen och jag är I en annan tid. Överläkaren går rond, målning Feber, av plastikkirurgen och konstnären Tor-Göran Henriksson. Kåseri