Svensk Kirurgi nr 3-20

158 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 Kåseri M in far fick sin läkarlegi- timation under andra världskriget och var klar för ”assistenttjänstgöring” (den tidens AT) efter att ha varit inkallad långa tider. Central tjänstetillsättning Han ämnade bli kirurg och tog kon- takt med professorn på den klinik i Lund där han examinerats. Profes- sorn skickade honom till Nils Lied- berg i Eksjö – det var då inte tal om att underläkaren själv skulle välja var han skulle arbeta utan professorerna på universitetsklinikerna fördelade de unga doktorerna dit de behövdes och där överläkaren ansågs hålla en god klinisk standard (det fanns bara en överläkare per klinik på den tiden). Var inte underläkaren nöjd efter en tid på den nya kliniken vände han sig till professorn på nytt och fick en ny ”kommendering.” Antagligen fanns det också kandidater som avråd- des från att bli kirurger och inte fick någon tjänstgöring – men om det vet vi egentligen ingenting. Däremot kan vi utgå från att det på denna tid fanns ett nätverk utgående från universi- tetsprofessorn till de som utbildats vid dennes klinik och att man såle- des behöll kontakten med ”den egna professorn” även sedan man lämnat universitetet. Detta låter sympatiskt, men man kan inse att det också gav en stor risk för vänskapskorruption och nepotism. Min far blev aldrig kirurg men upprätthöll sina vänskap- liga kontakter med Nils Liedberg även sedan han blivit provinsialläkare och hela Nils liv ut. Roterande utbildning – gesällvandring Efter Eksjö blev det flytt med den växande familjen vartannat år för arbete på ett nytt sjukhus. Det var inte för att få bättre tjänster eller högre löner utanför att det var ett sätt att skaffa sig ny kunskap och erfaren- heter. De unga läkarna – inklude- rande kirurgerna – blev ”läkargesäl- ler” för att lära sig vad överläkaren kunde lära ut, varefter gesällen drog vidare till nästa mästare. Eftersom tillgången på kurser, kongresser och dylikt var ytterst begränsad blev kunskapen hos varje överläkare med tiden mycket lokalt präglad; först av det vederbörande hade med sig från universitetet men därefter vad han (sällan hon) lärt sig enligt trial-and- error -principen. Den enda överläkaren En överläkares makt var i princip oinskränkt på den egna kliniken och även i samhället kring sjukhuset, och något ifrågasättande av den ena eller andra behandlingsmetoden var knap- past tänkbar, varför kunskapen och rutinerna på en klinik utvecklade sig enligt överläkaren. Detta gällde långt fram i tiden och även när klinikerna byggdes ut under de kommande decennierna var kritik riktad mot överläkaren något som förbehölls drängkammaren när överläkaren inte var närvarande. Bra referensramar Fördelen att pröva arbete på olika kli- niker med olika rutiner, ledarskap och sätt att se på patienterna är uppenbar: en rimligt alert underläkare kunde både lära sig allt som var bra, men kunde också snabbt gentemot den egna referensramen se vad som inte var bra: ”Så ska jag inte göra.” ÅKE ANDRÉN-SANDBERG Stockholm ake.andrensandberg@gmail.com Den svåra balansen Vissa saker var bättre förr och annat inte. Ett är säkert och det är att tiderna har ändrats. Både för kirurger och politiker. Om detta och lite till kåserar Åke Andren-Sandberg.