Svensk Kirurgi nr 3-20

115 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 115 Kolumnen – Kirurgens arbetsmiljö I I Den svenska beredskapen I flera år har det varit känt att den svenska civila bered- skapen varit mycket dålig. Som kirurger har vi bland annat märkt det genom att förbrukningsvaror, instru- ment och läkemedel allt oftare är ”restnoterade”. För att spara pengar vill våra regioner ha så små varulager som möjligt, ett system som kallas ”just in time”. För att spara pengar vill man ha så få slutenvårdsplatser som möjligt. För att spara pengar tar man inte tag i de all- varliga arbetsmiljöproblem som ofta lyfts fram. Inget av detta är nytt, alla vet om det, från köksan på avdelningen till ansvariga myndigheter till EU & OECD. I oktober 2019 sker ett byte av varuleverantör till fem regioner (Uppsala, Örebro, Västmanland, Dalarna och Sörmland) för att spara 14 miljoner kronor jämfört med den leverantör man haft i 18 år. Resultatet blev allvarlig varubrist i några veckor och över 500 inställda operationer eftersom lagret var tomt efter tre dagar. Vem hålls ansvarig för detta? Ingen. Vad lärde sig regionerna av detta? Absolut ingenting! Dessa fem regioner har nämligen inte klarat sig bättre än de andra ifråga om förbrukningsvaror under den nu rådande krisen. Pandemin var inte oväntad I januari 2020 börjar en epidemi sprida sig utanför Kina, precis som vi sett tidigare många gånger – och som vi bara väntat på. I mars tar det fart i Sverige på riktigt. Vi ser på Italien och fattar att detta kommer bli extremt allvarligt. Ett tiotal myndigheter gör yrvaket sitt bästa för att agera, men i flera av dem är den medicinska kompetensen låg eller obefintlig och ingen av dem leder verksamheten. Statsministern tar inget ansvar utan pekar på ”djupkunskapen” hos myndigheterna. Det är som om ortopeden, kirurgen och narkosjouren arbetar helt oberoende av varandra med traumapatienten. Det är ett jättebra sätt att ta livet av patienten. Till skillnad från hur vi inom sjukvården ställer om vårt agerande vid en masskadesituation organisatoriskt, så tuffar verksamheten alltså på i vanlig ordning på myn- digheterna. Man kallar det ”ansvarsprincipen”. Visst, de går upp i stab, men ledarskapet saknas och därmed är ansvaret urvattnat. Vi har ingen traumaledare för patien- ten Sverige. Osäkerhet och nya arbetsuppgifter Det var därför det blev så sorgligt otydligt under lång tid om vad som gällde i fråga om skyddsdräkter för personalen. Det är därför flera regioner och sjukhus har insett att de måste klara sig själva. Nationell ledning saknas i denna kris. Regionerna, där den medicinska och katastrofmedicinska kompetensen finns, har svarat upp mot detta ledarskapsvakuum på ett fenomenalt sätt. Lojalt har också många kirurger ställt upp genom att arbeta på avdelningar med covid-19-patienter. Vi nödgas lämna vår komfortzon, vilket kan skapa stress och osäkerhet. Ett gigantiskt framtida vårdberg När nu cirka 7000 operationer och ännu fler mottag- ningsbesök per vecka ställs in i riket skapas gigantiska vårdköer, som vi kommer få leva med i flera år. Det kommer att negativt påverka våra patienter, oss kirur- ger och övriga medarbetare. Många ST-läkare kommer inte att få sina specialistbevis i tid eftersom kurser och randningar ställs in. Frågan är också hur regionerna kommer att tackla de enorma merkostnader som de just nu upparbetar. Räcker det med att höja skatten? Kommer de att försöka hyvla ner sjukvården ännu mer? Kan vi räkna med att lärdom dras och att trauma­ patienten Sverige får bättre vård nästa gång olyckan slår till? Det är osäkert.  FFP-2 andningsmask. Oklarhet gällande skyddsutrustning skapar oro i sjukvården.