Svensk Kirurgi nr 4-20

218 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 4 • 2020 Krönika J ag hade äntligen min läkar­ legitimation på pränt. Jag vitt- jade ivrigt brevinkastet på en utsänd knagglig bläckstråleskrift från Socialstyrelsens högkvarter på Kungsholmen. Det var förundrande hur enkel den var. Ingen hade ens bemödat sig med att stämpla ”får ej vikas” på kuvertet, så den obefintliga uppmaningen lyss då heller ingen till. Sålunda fick det skrynkliga bevi- set på att jag faktiskt genomfört det stora i en allmän tjänst i sjukvården, slätas rätt och klappas prydligt av mina svettiga händer. Detta under muntert frustande och fröjdefulla små utrop. Jag har alltid velat bli kirurg, så länge minnet kan sträcka sig. Men jag hade på nära håll under min färd som kan- didat och ung läkare fått möta några mellanmänskliga klimat på kirurgkli- niker som ingen rimligen mår bra av. Det skrämde mig. Att bli tvungen att ta sats och penetrera den där väggen av politik, konflikt och konkurrens. Tack, men det fick mig att vilja vända om och gå min väg. ANNA THOR Stockholm anna.thor@ki.se A change is gonna come Det är då en kvinna i så kallad fertil ålder, kan få sig ett infall att bli barn- läkare istället. Den vanföreställningen om att pediatrik skulle ha passat, är en skam som jag bär än idag. För det var precis så enkelt i mitt fall – det var skalet till en endogen längtan efter egna barn. Det är då ingen lyckad grund för yrkesval och det borde varit relativt enkelt att begripa. Men jag väljer nu glädjen i att se det som en finfin läxa, denna ohyggliga arbets- mässiga dikeskörning jag åsamkade mig själv. Vi får ju en viss samhällsstatus i våra positioner som kirurger, det är känt. Men har ni inte provat, så har ni inte upplevt något i närheten av vad man får i social status och allmänt löst förekommande beundran, som när man skyltar sig själv som barn- läkare. Tro mig. En enkel kirurg har inget upp på en fin barnadoktor. Den respekt jag opåkallat erhöll när jag försökte bli barnläkare, inom och utom sjukhuset var enorm och bisarr. Vidunderlig och självklar. Folk på fest som fått ett glas eller två i sig adresserade mig med ljuset tänt i blicken. Som om Helige Ande själv bodde i mig. Det händer då rakt inte nu, när jag berättar att jag är urolog. Då ser jag något helt annat svirra till i deras ögon, men det är en annan krönika. Konstigt nog förstår patienterna idag ofta inte att det är jag som är doktorn. Trots att jag kommer mycket prydlig, iklädd en noga vårdad skatt till vit rock som jag norpat ur ett förråd i kul- verten strax innan läkarsviden skicka- des till slutförvaring. Jag är också väl påläst och kan gott recitera journal, röntgen och lab, men det hjälper inte. Vi kan prata förbi varann under en god stund, patienten och jag, och jag tycker förmodligen att de svar jag får är subtilt oklara och litet märkliga. Men inte belagda med tillräcklig slag- sida för att jag ska våga säga stopp och kontrollera om hen har förstått under vilken flagg jag seglar. Jag anar dock än en gång, vilande på den stora bulk av samtal som jag har hunnit genomföra under åren. Att patienten än en gång tror att hen pratar med sjuksköterskan. Anna Thor är kirurg, urolog och doktorand på medicinsk enhet Bäckencancer vid Karolinska Huddinge. Under två och ett halvt års tid arbetade hon på heltid med barnpatienter.