Svensk Kirurgi nr 4-20

219 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 4 • 2020 Krönika Så jag ger ledtrådar. Jag försöker att leda in samtalet på rätt köl. Kom nu. Snälla se mig. Jag slänger ut flera rep bakom mig för patienten att gripa tag i för att hänga med i bakjourssamta- let, men förgäves. Därmed sitter vi nu tillsammans och tittar mot vägs ände. Jag tackar för mig, reser mig upp och berättar att vi ses imorgon. Jag vet vad som väntar. Några timmar senare har patienten klagat till den riktiga sjuksköterskan att ingen doktor har varit hos hen idag. Trots att jag drog fram pallen och satt där i femton värdefulla bakjoursmi- nuter. Vi gick igenom hur cancerope- rationen gick till och hur jag förvän- tar mig att de närmaste dagarna ska förlöpa. Vi gick igenom att tromben satt hela vägen ut i hålvenen och att vi fick öppna densamma och sy på en lapp som togs från en ytlig ven längst upp på låret. Vi rymde ut lymfkört- larna längst bak i människokroppen. Ibland berättar jag att vi ska ge blod och skicka remiss till röntgen. Kläm- mer på magen. Har du några frågor? Du undrar om du ska få träffa någon läkare också? Efter varje bakjourshelg brukar jag skicka en extra rapport till mina närmaste vänner på flödet, om hur många patienter jag fått ronda två gånger på samma dag. Anekdoterna som jag omsorgsfullt paketerar och sparkar iväg till mina bollplank. Till slut blir de till en hög. Staplade på varandra till åtminstone en associa- tion. Förmodligen är jag oklar i mitt sätt att kommunicera. Eller så är det någon annan faktor som ständigt påverkar mitt utfall. Per-Olof är en av dem som brukar kvittera mina försändelser som bak- jour. Han är ett år äldre än vad jag är. Fyrtioplus också med livspusslet där inte en enda bit verkar vilka passa ihop till en helhet. Vi har väldigt lik- artad utbildning, fortbildning och förutsättning. Ändå råkar han aldrig ut för det jag erfar varje bakjourshelg. Aldrig att han skulle göra ett patient- besök och inte bli skäligen misstänkt för att vara läkare. Han rondar en gång per patient, det sitter på första försöket. Per-Olof är lång och det är inte jag. Måhända är det svaret. Man fick rövkorten i denna livets längdtombola. Ack ja. Jag plockar med den röda skylten de försåg oss med när de konfiskerade de vita rockarna. LÄKARE. Varje morgon ler jag snett åt den lille stack- aren när jag spänner fast den på op- blusen. Till och med den vita rocken bommar ju. Men det hände aldrig på barn- sjukhuset. Att någon patient eller förälder inte förstod att det var jag som är doktorn. Inte en enda gång, trots att jag var 27 år gammal och en tvärhand hög. Jag behövde aldrig arbeta dubbelt annat än på mitt eget tillkortakommande och det var en späd savoire-faire i det medicinska snacket, som jag då hade att sätta i verk. Det är spännande när man tänker på det. Det lilla hopp som återfinns står därmed till föräldrarna, som på besök på barnsjukhuset reflexmässigt antog att jag var doktor. Vi förmådde till- Insikten om att en läkare kan ha många ansikten saknas ibland. sammans att få samtalet överstökat på första försöket. Undgå de obehag- liga missförstånden som kryper längs väggarna och lägger sitt sura lock på fortsättningen. Trots att jag var så ung, kort i rocken och hade blont hår i flätor. Dessa människor i så kallad fertil ålder, kommer att bli äldre och söka vård. Jag också. Kanske sitter det i deras kolumna. För längre än såhär blir jag ju aldrig. En bakjourshelg är snart till ända. Jag rycker resolut sladden ur bilen och bränner ut på Huddingevägen. Jag skrålar med till Sam Cooke – A change is gonna come , hela vägen hem till Vasastan. Jag tänker att det nog ska ordna sig, det mesta gör ju det.  Fotnot: det är förfärdigat, jag har två styck egna barn. Fotnot 2: av privata skäl måste jag lämna mitt krönikejobb i förtid. Jag vill tacka för alla otroligt fina mail och meddelanden jag har fått om mina texter under året, jag är förundrad, generad och så oerhört tacksam. Kära vänner! Glöm nu inte att tro att du är något, för det är du.