Svensk Kirurgi nr 5-20

246 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 5 • 2020 Pistel Hildur heter jag och i sommar hade jag glädjen att få tillträda som en av redaktörerna för tidningen Svensk Kirurgi, en av få tidningar jag alltid läser från pärm till pärm. Ord är något jag verkligen gillar och tycker är viktigt att de i sina kluster både låter bra och levererar med tydlighet. Men jag får ändå erkänna att mina två hemspråk ligger så nära varandra rent språkligt, att min svenska tenderar att bli ålderdomligt och kufiskt kryd- dad med direktöversatta isländska ord och uttryck – ägg- röda och pistel (äggula och kolumn/epistel) kan jag säga och skriva utan att blinka. Att förstå När jag var tolv år och växte upp i Lund så lovade jag min kära pappa Thorarinn Gudmundsson, allmänkirurg av hjärta och själ med stor passion för sin skalpell och problemlösning, att jag verkligen aldrig någonsin under några som helst omständigheter skulle bli läkare som han och mamma Anna Kjartansdóttir. Det verkade bara alldeles för trist och enformigt att alltid antingen vara på, prata om eller tänka på sitt jobb, som jag uppfattade att läkarjobbet krävde. Jag har sedan jag var fyra år och såg till att min bästa väns mamma (grundskollärare) lärde mig läsa, varit svag för det skrivna ordet (men från fyraårsåldern har känslan av att ha “förstått” världen och den då okuvade megalomanin så sakteliga avtagit). Jag trodde i och efter gymnasiet att det nog var just det skrivna ordet jag ville ägna mig åt, så jag läste litteratur- historia vid Lunds universitet under ett år. Istället för att översköljas av magi och arbetslust tyckte jag mest att världslitteraturen styckades och maldes ner till ointres- santa beståndsdelar. Det måste finnas något roligare än det här sargandet av något så vackert, tänkte jag då. Kanske något om typ samhällsuppbyggnad och män- niskans förhållningssätt till hur vi lever på den här pla- neten? Samhällsgeografiska studier A och B fick det bli då. Det var spännande och allmänbildande, jag vurmade särskilt för kulturgeografin – men jag landade (som förmodligen en och annan resultatinriktad och rastlös akademiker före mig) i att pappersvändande på egen kammare under ett helt yrkesliv – det står jag faktiskt inte ut med. (Tji fick jag sen, när jag hamnade inom medicinens NPM och dokumentationsglädje.) Magin Mina föräldrar har sedan mina tonår varit otroligt bra på att vaska fram sommar-, helg- och extrajobb åt mig, som de dessutom lärt mig att uppskatta som omväxling vid sidan av studierna, många av jobben var inom sjuk- vården. Det mest avgörande av dessa jobb var när jag våren 2004 ryckte in som receptionist och sekreterare på kirurgmottagningen i Trelleborg. En dag i juli var mottagningen glest befolkad och Thorarinn föreslog att jag skulle följa med honom till operation och “få se vad din pappa sysslar med hela dagarna”. Där och då blev det klart för mig att läkarjobbet är där magin finns för mig. Framtiden föll liksom på plats. Jag “fattade grejen” med kirurgi när jag på operationssalen slogs av det osan- nolikt stora i att kunna hitta problemet (cancersvulsten) och åtgärda det (få ut den). Och jag begrep där och då varför mina föräldrar och nu jag i fjärde generation på mödernet ville arbeta som läkare. Det är ju helt otroligt meningsfullt och motiverande att kunna laga eller justera människokroppens skavanker och felprogrammeringar, att bidra till hälsa och ibland faktiskt både förlänga och rädda liv. Först trodde jag att jag ville syssla med psy- kiatri, trots upplevelsen på operationssalen, men sedan förstod jag att psykiatrin finns där som ett lim i alla pati- entmöten och samarbete med kollegor – och jag lämpar mig dessutom bättre inom en specialitet där problem, åtgärd och resultat driver vardagen! Do no harm? Som läkarstudent drogs jag med i då MSF/Medicine Studerandes Förbundet nu Läkarförbundet Student Föreningsnytt Ny redaktör – Hildur Thorarinsdottir Hildur Thorarinsdottir är ny redaktör för Svensk kirurgi. Hon presenterar sig själv här och beskriver bland annat sin vurm för kirurgin, utbildning och omvärlden.