Svensk Kirurgi nr 5-20

225 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 5 • 2020 Redaktören reflekterar Kan vi prata lite om katastrofer? ANDREAS WLADIS Linköping andreas.wladis@svenskkirurgi.se Från sjunde till fjortonde plats i dödsligan Ett tag låg på Sverige på sjunde plats i ligan om vilket land i världen som hade flest dödsfall i covid-19 per 100000 invånare. Tack vare att dödligheten hos oss sjun- kit rejält samtidigt som den fortsätter öka i andra länder har vår tidigare topplacering fallit till 14:e plats. De dagliga presskonferenserna från Folkhälsomyndigheten är idag ett minne blott. Svensk press har börjat skriva om att världens ögon nu vänds mot Sverige, som ett slags föredöme i pandemibekämpning. Det är, som vanligt, en extremt förenklad bild som många medier ger i den här frågan, men dramaturgin är känd. Hitta vinnare och förlorare, ställ dem mot varandra, sök syndabockar, offer och hjältar. Nyansera inte, problematisera inte. Utblickar Nå, i förra numret av Svensk Kirurgi erbjöds en exposé över hur kirurgisk sjukvård i riket påverkats av pande- min. Summan av kardemumman är väl att i stort sett all elektiv kirurgi stoppades och att cancerkirurgi prioritera- des. I det här numret fortsätter vi se hur kirurgisk sjuk- vård påverkats av pandemin sett genom delföreningarnas linser, men vi vänder även blickarna utåt för att se hur andra länder handskats med kirurgisk sjukvård under pandemin. Vi får vittnesbörd från Kina där allt började, men även från Brasilien, Iran och Malawi. Den nye ord­ föranden för svenska MSF, Peter Moberger, påtalar också i sin artikel de sekundära effekterna av pandemin i fat- tiga länder när exempelvis vaccinationsprogram upphör. Hur definieras en katastrof Så, vad är då en katastrof? Ja, Socialstyrelsen skriver, baserat på internationellt vedertagna definitioner, föl- jande: "Med katastrof inom hälso- och sjukvården avses en situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhål- lande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder.” Läs den meningen en gång till, sakta och långsamt, så att innebörden verkligen sjunker in. Om vi nu går till- baka till den där hemska tiden i mars, april och maj när tusentals patienter dukade under, när personal fick slita hund, när krisavtal aktiverades, när fältsjukhus byggdes, när elektiv kirurgi ställdes in, cancerscreening upphörde, kan man ändå hävda att kvalitetskraven upprätthölls och att vi inte hade att göra med en katastrof? Så klart inte! Alla vi som var på golvet när det var som värst, vet att vi gjorde vårt allra bästa för att hjälpa covid-19-patienter och alla andra, men att vi hade kunnat göra ännu bättre med mer personal, med fler respiratorer, med mer skyddsutrusning. Detta visste cheferna, ja många chefer på våra sjukhus var helt ärliga om det uppenbara. Detta var en katastrof enligt Socialstyrelsens definition – inte överallt, men på alltför många platser! Ord formar våra tankar Så varför var det så förtvivlat svårt för höga tjänstemän och politiker att erkänna det uppenbara och ta ordet katastrof i sin mun? Är det litet samma omedvetna eller högst medvetna tänk som Donald Trump erkände för Bob Woodward: Man vill inte skapa panik. Eller är man rädd att pekas ut som ansvarig för en katastrof? Jag hävdar motsatsen och påstår att ökat krismedvetande hos befolkningen (och ansvariga myndigheter) är av godo. Kanske hade beteendet hos allmänheten blivit ännu bättre, kanske hade vi orkat jobba ännu litet mer, kanske hade vi lättare accepterat svåra etiska dilemman i vården om vi haft samma bild av verkligheten som landets och regionernas högsta ledare. Allt kokar ned till det gamla vanliga: Vi har fortfa- rande ofta så svårt att kommunicera med varandra på ett tydligt, ärligt och konstruktivt sätt. Ord har betydelse. Ord formar våra tankar. Våra tankar påverkar våra handlingar. 2:36