Svensk Kirurgi nr 6-20

329 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 6 • 2020 Kåseri feilte folk flest og som vi virkelig kom til å se i praksis. Utover i den kliniske delen av studiet irriterte jeg meg grenseløst over alle disse sjeldne sykdommene som vi måtte høre om i dobbeltforelesninger fordi vi aldri kom til å se dem igjen noen gang. Denne skikken forplantet seg, og på anatomen ble det holdt en dob- beltforelesning om podocytten – denne merkelige og sjeldne cellen som sitter på glomerulusmembranen i nyren. Den har lange fotliknende utløpere, hvilket forklarer navnet: fotcellen." Podocytom – finns det? Detta är grunden för Ole Didriks bestående upptäckt: Laerums sjuk- dom! Det han gjorde var helt enkelt att han i tidningen Terapeutiske Fremskritt tog fasta på att alla mänsk- liga celler borde kunde bilda tumö- rer och att han sedan beskrev hur en tumör utgående från njurens podocy- ter borde se ut. Det fanns visserligen inget podocytom beskrivet i litteratu- ren – och vad jag vet finns det inget beskrivet år 2020 heller – men det hindrade in Laerum 1971 att beskriva hur podocytomet skulle se ut. Arti- keln blev översatt till engelska och publicerades till och med i Journal of Irreproducible Results något år senare. Han har sedan beskrivit hur han fick mikroskopiska snitt från hela världen av njurtumörer som kunde vara det första podocytomet, men gav dem alla nobben. Här finns fortfarande världsberömmelse att hämta! De ovanliga vanligare än de vanliga Laerum har sedan diskuterat vidare vår faiblesse för de konstigaste och ovanligaste sjukdomarna. Han kon- staterar emellertid att om man lägger samman alla de ovanliga sjukdo- marna så är de faktiskt vanligare än de vanliga sjukdomarna. Så många ovanliga sjukdomar finns det! Det innebär således att de ovanliga sjuk- domarna är vanligare än de vanliga (Tage Danielsson skulle ha gillat reso- nemanget i likhet med hans Harris- burgs-monolog, se bifogad textruta). Eftersom tanken med hela denna krö- nika är att vi borde ägna oss mer åt de vanliga än de ovanliga sjukdomarna, blir då Laerums cirkeltänkande per- fekt och ger alibi åt att vi skall ägna oss mer åt de vanliga sjukdomarna inom kirurgin eftersom de teoretiskt sett egentligen är ovanligare. Sic! Hästhosta Laerdal har också beskrivit hästhosta hos människa, som den förste och sannolikt ende i världen. Det rörde sig om en norsk man som i tidningen läste om hästhosta på närmsta häst- kapplöpningsbana och utvecklade precis samma symptom som hästarna: snuva, feber och en hosta som liksom avslutades med ett gnäggande. Läkaren han besökte hade aldrig hört talas om hästhosta hos människa och hostan upphörde mycket riktigt gradvis utan behandling. I efterhand förklarade också patienten att han var övertygad om att hostan orsakats av att han läst om sjukdomen i tidningen. Diagno- sen skulle således kunna förfinas som tidningsutlöst, human hästhosta. En spännande ovanlighet? Det ovanligt vanliga Personligen anser jag således att allt- för mycket tid har gått åt till att se på symtom eller sjukdomar med motive- ringen detta får vi antagligen aldrig se igen eller läsa fallbeskrivningar som avslutas med detta är det fjärde fallet i världen som är beskrivet och bör i framtiden tas med som en differenti- aldiagnos vid liknande symptom. Jag kan nog själv ha bidragit till feltän- kandet, men försöker nu mera kon- centrera mig mer på de ovanliga van- ligheterna än Laerums sjukdom och konstiga operationsmetoder som jag antagligen aldrig får se igen.  S annolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osan - nolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt. I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säker - hetsanordningar så det inte händer här också. Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller... Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jät - teliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försum - bar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite. Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egent - ligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolik - heten och ingenting annat än sannolikheten. Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände. Tage Danielsson, 1979