Svensk Kirurgi nr 6-20

277 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 6 • 2020 Redaktören reflekterar Kan  vi  prata lite om  galenskap? ANDREAS WLADIS Linköping andreas.wladis@svenskkirurgi.se J a, året är snart till ända och det är dags för ett bok- slut. För många inom svensk sjukvård blev 2020 ett annus horribilis. Pandemins återverkningar på sjukvård och folkhälsa har präglat oss. Vi har i Svensk Kirurgi speglat detta genom många artiklar under året. Även i detta nummer finns vittnesbörd av detta slag med en genomlysning av svensk kärlkirurgi under pandemin. Annars ligger mycket av fokus i detta nummer på forsk- ning och undervisning. Vi har referat från tre spännande kirurgiska avhandlingar, vi ges inblickar i utbildnings- strukturen för ST i kirurgi i USA, och vi presenteras färsk evidens för behandling av pankreatit och GI-blödningar. M&M-konferens Pandemin har med all tydlighet oss påmint oss om att svenska kommuner och regioner inte har förutsättningar och resurser för att klara välfärdsuppdraget under kriser eftersom de är för små. Pandemin har också visat att den katastrofmedicinska organisationen i Sverige är dysfunk- tionell på nationell nivå. Ledarskapet är otydligt, sam- ordningen brister och ansvarstagandet saknas. Trots att vi hade bland de högsta dödstalen i världen i våras fick vi höra att det inte fanns någon som var ansvarig. När frågor ställdes, hänvisades alltid till någon annan myn- dighet, någon annan organisation. Aldrig hörde vi någon säga: ”Här har vi brustit. Jag tar på mig ansvaret för det.” Om man inte vill se sina egna brister, kan inte lärdomar dras. Vad jag vet har inte Socialdepartementet, Soci- alstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket och andra berörda haft någon M&M-konferens. ”Ja, välkomna allesammans. Det gick ju åt pipan i våras och massor dog. Vad har vi lärt oss av detta? Hur kan vi till- sammans undvika att detta händer igen om det blir en andra våg i höst?” Man tillsatte en kommission och så körde man på som förr. Definitionen av galenskap Moder Svea har nu drabbats av ett pandemi-recidiv. När vi behandlar patienter för bakteriella infektioner eller maligna tumörer, brukar vi ju sällan upprepa primär- behandlingen om sjukdomen kommer tillbaka. Teamet runt Svea satsar dock på samma behandling som senast. Det var ju inte så lyckosamt då, men nu kanske det fungerar. Någon har sagt att ”definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat”. Varför måste det vara så här? Det är vårt statsskick, som gör styrningen av samhället bristfällig i krislägen. Många har gjort enorma insatser under pandemin, men det överliggande systemfelet gör att deras insatser ofta inte leder hela vägen fram. Den sjukhusbaserade sjuk- vården har klarat uppdraget på grund av enorma insatser från personalen, men också för att den vilar på professio- nens självklara inflytande på verksamheten. Nya tider Vi vänder blad nu. Det finns ju nu vaccin mot corona- viruset, så vi kan vara hoppfulla. För att orka, måste vi vara optimistiska. Nästa år blir bättre på alla sätt och vis, mycket arbete, men bättre! Kanske kan Anna Leifler, som vid årsskiftet kommer tillbaka som redaktör, om ett år på den här platsen göra ett nytt bokslut och konsta- tera att 2021 blev ett annus mirabilis . Amen! Tänk positivt!