Svensk Kirurgi nr 6-20

278 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 6 • 2020 S itter som ansvarig överläkare för patientsäkerheten på kirurg- kliniken och läser journaler för att bedöma ett Lex Maria-ärende. Tänker; ” – men HUR kunde man tänka så här? ”, för att i nästa minut inse att den som tänkt i aktuellt fall är en ung och oerfaren kollega mitt i stridens hetta på en överbelastad akutmottagning. Det som är så självklart för mig som gammal kirurg är förstås inte så uppenbart för henne eller honom. Tänker återigen på hur mycket för- utsättningarna för oss kirurger har förändrats bara under mina yrkes- verksamma år (som i och för sig är många, men ändå). Takten, stressen, att vara ”kon- sult” både på akuten och på opera- tion utan att egentligen ha mandat att påverka något annat än själva mötet med patienten. Att inte lätt kunna lyfta luren, eller som förr, kanske gå en trappa ner och mötas, för att diskutera med radiologen: ” Hur ska vi undersöka det här? ” eller ” Jo, jag undrar över.. ” eller” Jag miss- tänker att.. ”. Att inte utan att få dåligt samvete lägga in ett bukobs som jag inte riktigt vet vad det kommer att utvecklas till för att sedan kunna ompalpera under natten, omvärdera och sedan också få möjligheten att vara med på operation morgonen därpå och få facit. Och, viktigast av allt, att därefter kunna lägga alltihop till mitt ”bibliotek i huvudet”, färdigt att tas fram nästa gång jag möter ett liknande problem. Kommer våra blivande kollegor någonsin att få möjligheten att fylla sitt eget huvuds bibliotek i denna nutida fragmenterade vård med ögonblicksbilder? Kommer de en dag när de granskar journaler också att kunna tänka: ” Men HUR kunde man tänka så här? ”. Och, vad gör vi som seniora kirurger för att dela med oss av våra egna erfarenheter, våra ”bibliotek”? Fragmentiseringen effekter Låt oss, bara som ett exempel, titta på diagnosen ljumskbråck, en vanlig start på kirurgbanan igår och idag. Förr kunde det se ut så här: den bli- vande kirurgen bedömer patienten på mottagningen, så här ser det ut, så här känns det för patienten. Opera- tionsmetod väljs och patientens sätts på vederbörande läkares väntelista. Patienten opereras och får uppföl- jande återbesök till operatören. Blev det bra eller dåligt? Kirurgen kan dra slutsatser; när det ser ut och känns så här och jag gör så här verkar det bli bra med den här operationsmetoden (eller tvärtom, så här ska jag inte göra någon mer gång). Idag ses istället patienten oftast av en kirurg på mottagningen som sedan aldrig vet vad som hände med patien- ten eftersom den sätts på gemensam operationslista och opereras av någon som inte ser patienten förrän på ope- rationsdagen. ”Återbesöket” sker ofta via telefonkontakt med en sköterska. Varken mottagningskirurgen eller operatören får någon återkoppling och då inte heller något att lägga till i sin egen erfarenhetshög. Var det rätt operationsindikation, var det rätt ope- rationsmetod? Nu kan man ju hävda att just ljumskbråck är ett standar- dingrepp med standardindikationer men det är liksom inte det som är min Dagens fragmenterade kirurgiska sjukvård – hur påverkar den kirurgens utbildning? Susann Plate, patientsäkerhetsledande överläkare vid kirurgkliniken Karlstad, reflekterar över den fragmente- rade sjukvårdens konsekvenser på patientsäkerhet och utbildning av yngre kollegor. Kolumnen – Arbetsmiljö SUSANN PLATE Arvika susann.plate@regionvarmland.se SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 6 • 2020 278