Svensk Kirurgi nr 6-20

279 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 6 • 2020 poäng. Den är att om vi aldrig får följa vår patient; hur ska vi då kunna se vad som blir bra och vad som går sämre? I vår nuvarande sjukvårds iver att effektivisera tror jag att vi förlorar möj- ligheten att bygga en stabil erfarenhet, det finns inte utrymme för återbesök till operatör, inte möjlighet för att sätta den som skrivit operationsanmälan som operatör. I detta system riskerar vi också att inte lära oss när vi borde ha avstått från operation, när vårt ingrepp inte förbättrade utan tvärtom försäm- rade livskvaliteten för någon. Jag anser att vi måste försöka hitta tillbaka till en högre grad av kontinu- itet i den kirurgiska sjukvården. Seniora kirurger måste vara mer närvarande Vad kan vi då som seniora kollegor göra för att minska effekterna av den fragmenterade vården för våra yngre kollegor? Jag själv tror att vi bör för- söka vara mer närvarande, vara på plats, arbeta sida vid sida och ta varje tillfälle vi får att berätta om fall vi mött (” En gång hade jag en liknande patient ..…till slut visade det sig fak- tiskt att… ”). Vi bör synas på akuten där våra yngre kollegor går på sina pass med 10–15 patienter opåtittade, ofta också med ett eget ansvar för att stötta en student eller AT-läkare, kanske med den obehagliga känslan som när en blind leder en blind och med alltför lite tid till att tänka, aktivt fråga och ifrågasätta. Vi kan där ge tips och råd, känna på bukar och inte enbart för- lita oss på konsultationer via telefon. Vi bör vara en aktiv del av vården på KAVA, ofta överfulla med patienter som ”egentligen inte är kirurgiska” (det vill säga inte operationsfall), men som ändock är så sjuka att de faktiskt lagts in. Vi kan med vår erfarenhet bidra med bedömningar, vårdplaner, information. Jag menar att vi bör vara mentorer, förebilder och lärare också utanför operationssalen. Att vara en bra kirurg handlar ju inte bara om att vara en tekniskt skicklig operatör, det gäller också att kunna överblicka, kommunicera, informera, och att kunna använda sitt omdöme. Vi bör också som seniora kirurger våga prata om fall vi inte klarat av, där vi kanske till och med gjort fel; allt för att få kollegor uppmärksamma på de fallgropar som faktiskt finns. Låt oss verka för bästa möjliga kontinuitet Det är alltså hög tid att börja prio- ritera kontinuiteten i den kirur- giska vården, inte bara för att det är bra för patienterna, utan för att det också är bra för oss som läkare och kirurger. Det är ett faktum att våra fragmenterade tjänstgöringar av idag gör det svårare att uppnå kontinui- tet (det var självklart enklare när du utan begränsningar exempelvis arbe- tade dag efter nattjour), men låt oss åtminstone kräva att man inte, som nu, aktivt planerar för diskontinuitet utan istället aktivt arbetar för bästa möjliga kontinuitet och inte bara för största möjliga effektivitet. Då får också nästa generation kirurger möjligheten att bli bra kliniker som opererar på rätt indikation, med rätt metod, med möjlighet att följa upp sina egna resultat- och därmed också forma sitt eget ovärderliga” bibliotek i huvudet”. Och låt oss seniora specialister få tid och möjlighet att delge våra kollegor våra erfarenheter genom möten, falldiskussioner och genom öppna diskussioner om när saker blivit fel och vad man kan lära sig av det. På så vis skulle också vårt arbete tillsammans bli så mycket mera sti- mulerande, ja rent av roligare!  Hur vill vi ha det...? Kolumnen – Arbetsmiljö 279 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 6 • 2020