Svensk Kirurgi nr 2-21

70 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 2 • 2021 Samarbete Visklek Jag tror att det är vanligt med under- måliga remisser inte minst från pri- märvårdsläkarna, alltså remisser som tycks skrivna för att bli av med ett problem eller för att göra patienten till viljes, snarare än för att det är medicinsk lämpligt. Jag tror också att många remisser saknar informa- tion som specialisten skulle önska för att kunna prioritera och planera. Samtidigt är remissen en skör och ofullständig informationsbärare. Man kan likna remisskedjan vid en visklek som förutsätter inlevelseför- måga och generös läsning för att inte missförstås. Utveckling kräver specialisering Allmänmedicinsk primärvård bygger tvärtom på generalism. Vi måste prioritera kunskapsbredd före djup för att kunna få överblick, samordna vården och sortera bland differential- diagnoser. I mötet mellan primärvård och specialiserad vård krockar princi- perna, särskilt när arbetsuppgifter ska fördelas. Jag tror att många specialis- ter ibland glömmer att det som före- faller så enkelt och självklart för dem (”detta borde primärvården kunna sköta”) inte alltid är det för genera- listen. Individulasering Det kan gälla utredningsgång eller remisskrav. Syftet är gott. Praxisva- riation – att patienter med likartade problem får olika omhändertagande – är ett problem. Men likriktning är inte lika lämpligt i alla typer av verk- samhet. De flesta patienterna hos allmänläkaren har samverkande och komplicerande faktorer. Någon grad av individualisering är nästan alltid nödvändig. Primärvården differential- diagnostiserar För inte så länge sedan var den så kallade filterfunktionen allmänläka- rens kanske viktigaste uppdrag: att identifiera patienter i behov av spe- cialistbedömning, till exempel hos kirurg. Idag förväntas ofta färdigut- redda patienter innan remiss accepte- ras. Syftet är att hushålla med begrän- sade specialistresurser. Hög tröskel till specialistvård Den psykologiska och pedagogiska betydelsen av en personlig konsulta- tion kan inte överskattas. I många fall är det nästan omöjligt för all- mänläkaren att komma vidare i ett ärende, även när kirurgisk behand- ling inte är aktuell, innan kirurgen bildat sig en egen uppfattning om patienten och förmedlat sin bedöm- ning till denna. Brister i primärvården Två av de viktigaste förklaringarna är underbemanning och avsaknad av heltäckande fastläkarsystem. Vakans- läget – tillsammans med den inte ovanliga synen på primärvård som banalt – får chefer att fylla luckorna i schemat med ”vem som helst med legitimation”. Det är en praxis som inte skulle tillåtas i någon annan verksamhet och bidrar till oaccepta- belt låg lägstanivå. Diskontinuitet är ineffektivt och stressigt; det ökar risken för misstag, feldiagnoser och försenad upptäckt av allvarlig sjukdom. Otryggheten hos patienterna bidrar till fulla akutmot- tagningar och efterfrågan på över- Kirurgen och allmänläkaren Vid en första anblick kan de kirurgiska specialiteterna och min egen specialitet, allmänmedicin, tyckas stå långt från varandra. Andreas Thörneby, specialistläkare i allmänmedicin, Kinna, menar att hans erfarenhet är att samarbetet oftast fungerar riktigt bra. Självklart finns ändå områden med förbättringspotential. ANDREAS THÖRNEBY Kinna Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) andreas.thorneby@sfam.se