Svensk Kirurgi nr 2-21

75 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 2 • 2021 skrämmande men samtidigt väldigt lärorikt och, i de situationer där det behövs, oftast helt livsavgörande. Till en början kändes det bara stressande men successivt infann sig en väldigt fin känsla av att känna sig behövd och delaktig. På kliniken arbetar man mer eller mindre uttalat i team. Samarbetet mellan till exempel sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, fysiote- rapeuter och dietister leder till ett bättre omhändertagande av patien- ten. Det kan märkas på ronden där man uppmärksammar frågor som behöver lösas gemensamt, såsom när sjuksköterskan bedömer att patienten har drabbats av en komplikation, att dietistens specifika kompetens behövs eller undersköterskans kunskap inom sårvård. För en oerfaren och ”kring- vandrande” blivande kirurg är den erfarna specialistsjuksköterskan en förutsättning för att upprätthålla till exempel de vårdprogram som finns för varje typ av operation men också en stöttepelare av typen ”så här brukar vi göra när vi har den här typen av patienter”, istället för att undra varför jag inte satt mig in i vårdprogrammet. Kontinuitet och kvalitet! Varje dag lärde jag mig också hur viktigt det är att involvera mina yngre medarbetare på ett pedagogiskt och bra sätt, och jag försöker fortfarande själv ta tillvara på och utöva det i min framtida yrkeskarriär. En förbitraskande zebra Även om mycket av vardagen som kirurg-ST på Kungälv i huvudsak bestod av bråck, gallor, hemorrojder och övriga vanligheter inom det kirur- giska området så stöter man då och då på en zebra som traskar förbi. Under en fullspäckad dag med gastrosko- pier kom det in en 18-årig kille med anamnes på illamående, viktnedgång och en hård palpabel knöl i buken. Hur alarmerande detta än verkade så var pojken lugn och glad. Gastro- skopet gled utan minsta hinder ner i esofagus och väl i ventrikeln möttes jag av en slemmig och trådliknande massa. Pojken led av Trichotillofagi, det vill säga tvångsmässigt ätande av sitt eget hår och hade således ådragit sig en hårboll av diger dignitet. Nästa steg blev laparotomi, gastrotomi och extraktion av en perfekt avgjutning av en uppspänd ventrikel, tänk sjögurka så har ni en passande bild. Det var en spännande och lärorik tid och en stor trygghet var vetskapen att bredvid det lilla sjukhuset ligger det stora sjukhuset (SU), som stod med öppna armar när jag sökte hjälp därifrån. Jag fortsatte dit. Det stora sjukhuset Mitt andra år. Första dagen på kirur- gen SU/Sahlgrenska. Avgående natt- jour rapporterar på morgonmötet om ett traumafall som kommit in under natten. Knivskada buk som gick direkt till operation för laparo- tomi. Jag tittar runt bland läkarna på mötet, men ingen verkar direkt chockad över rapporten. Den kvinn- liga kollegan som har varit nattjour och som lugnt berättar om operatio- nen ser ut att vara lika ny som jag. Jag fascineras och imponeras. Det första året på SU gick snabbt. Otaliga nätter som primärjour på kirurgakuten varvades med veckor på KAVA. Jag började lära mig för- delarna och nackdelarna med ”det stora sjukhuset”. Fördelarna är att det verkar finns oändligt med kompetens och resurser på ett och samma sjuk- hus och att ovanliga patientfall sna- rare är vanliga här. Nackdelen med Klinikpresentation Sahlgrenska Universitetssjukhuset.