Svensk Kirurgi nr 2-21

77 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 2 • 2021 Klinikpresentation Det står ”transplantation räddar liv” på fönstret på den minibuss som tar oss till flygplatsen. Att få vara med på denna resa är omtumlande. Och fint. Jag tänker att jag kommer att bära med mig just denna operation för resten av mitt liv. För så är livet i vården – vissa patienter och händelser etsar sig fast. Gör mig till en bättre läkare och en bättre blivande kirurg. På Övre GI handlar mycket om cancer men också om stor kirurgi. Jag får efter några veckors blandat tungt arbete på avdelningen och andre- assistent-position på sextimmars- operationer göra delar av ingreppet. Det pågår på andra salen en avan- cerad robotoperation på en kompli- cerad patient men jag föredrar att få stå här och spänna bågen på min nivå. Jag fastnar och blir stressad över att det ska börja blöda. Då kommer ”överläkargreppet” och så var det löst. Jag känner efteråt att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig och är inte riktigt nöjd. Men så på väg till avdelningen, för att prata med mor- gondagens patient, säger den seniora kollegan ”det gick ju jättebra idag” och jag blir oväntat glad! Traumakirurgi Jag börjar nu känna mig mer och mer som en kirurg och min ST-resa fortsätter från transplantation till traumavårdsenheten på Sahlgrenska. Jag valde att göra min valfria pla- cering här för att öva mig i att leda stora traumalarm och för att få göra de där riktigt akuta laparotomierna som man annars bara läser om. Sek- tionen är uppdelad i två delar; en för akut kirurgi och en för trauma. Traumavårdsenheten (TVE) är en intermediärvårdsavdelning som ligger avgränsad med säkerhetsslus- sar och skottsäkert glas i dörrarna. Det är inte sällan att våld, eller till och med en aktiv hotbild, förekom- mer runt patientklientelet, och en förhöjd säkerhet är en förutsättning för att både patienter och personal ska kunna känna sig trygga när de är här. Det är tydligt att personalen gillar sitt jobb och att de känner sig stolta över den extra vårdnivå de kan ge. Kirurgerna på sektionen är alla inbitna ”trauma junkies” som aktivt sökt sig hit för att jobba med trau- matologi. Nästan alla i teamet har i perioder arbetat med traumakirurgi på högvolymcentra utomlands, vissa med volontärarbete i resursfattiga miljöer och flera arbetar parallellt med sin sjukhustjänst inom mili- tär sjukvård inom Försvarsmakten. Stämningen är varm och stöttande, men det är samtidigt kristallklart att man förväntas leverera allra högsta vårdnivå för denna patientgrupp som ofta undertriageras, underdiagnosti- seras och underbehandlas. Som traumaledare, när prio 1-larmen kommer in, är det inte helt enkelt att försöka leda ett stort akut- team, ibland med fem olika speciali- teter inblandade på akutsalen. Då lär jag mig traumakirurgens kanske vik- tigaste jobb, att kunna koordinera och prioritera. Att ha överblicken; Ja, vi ska ha thorakotomisetet framme, thoraxkirurg i beredskap, nej du behöver inte komma just nu, ja vi vill öppna angiosalen, nej underbensfrak- turen måste tyvärr vänta. Akutperso- nalens kompetens och vana är påtag- lig och ber jag inte om ”rätt ” pryl så Teamwork är alltid viktigt, även inom traumakirurgi.