Svensk Kirurgi nr 2-21

96 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 2 • 2021 Reflektion huvudmännens jurister tenderar att se strikt på sådant. Det är heller inte til�- låtet att själv fotografera sjukliga fynd som när det görs blir en del av journa- len och får inte föras bort. Kasuistiken i utbildningen är nära döden. Den elektroniska journalen är annars en fantastisk hjälp för att vidga erfarenheten. Att använda journalen för undervisning och utbildning til�- låts dock inte enligt lagen men den är tillåten för ”att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra kva- liteten”. Det borde vara möjligt för klinikchefen att ge ST-läkarna ett eller flera formella uppdrag i den andan så att de i journalen kan följa förloppen i detalj men med kravet att redovisa. Att arbeta långa perioder på en avdelning betyder också att många patienters journaler är tillgängliga för ST-läkaren. Jag vill understryka hur viktig jour- nalen är för erfarenheten. Sjukvår- den är genomsyrad av diagnoser och anatomiska uttryck för sjukdom i samtalet om patienterna. Men det är den fysiologiska reaktionen på sjuk- domen som är allvaret för behand- ling och prognos. Fysiologin är dokumenterad i journalen men just ingen klarar att ur minnet återge det som finns där. Det är också viktigt att journalen har grafik för att visa förloppen i fysiologiska variabler från diagnosen till behandlingen. Både anatomin och fysiologin måste normaliseras för att bli frisk. Det finns en allvarlig sanning i utsagan om en lyckad operation men den tåldes inte. Kunskapsöverföring Hur står det till med kunskapsö- verföringen från äldre till yngre? Det var en gång den viktiga vägen till erfarenhet. Tiden när äldre och yngre finns tillsammans för samma patient har krympt betänkligt. Inte självklart längre på mottagningen, inte på akuten, inte just på vård- avdelningen och också mindre på operation. De äldre rör sig mot egna uppgifter i förvaltning, admi- nistration och forskning som alla är mer meriterande. Sammanträden blev det nya ”samtidiga” men utan patienten. Överläkaren med en svans av personal på den dagliga ronden är en anakronism men kunskapsöverfö- ringen i den ronden borde stöpas i ny form. Det är i kontakten med patien- terna som sjukvårdens mervärde skapas och med fördel skapas erfaren- het tillsammans med yngre kollegor nära patienterna. Fragmenteringen är också gjord av sjukvården själv och kanske kan den motverkas av långa placeringar. 