Svensk Kirurgi nr 3-21

132 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 3 • 2021 marna åt när de hann och när det fanns mat, och sov när alla patienter var omhändertagna. Ibland fick de sova några timmar per dygn, ibland fick de ingen sömn på flera dygn. Maten som fanns var gåvor från befolkningen som tack för erbjuden hjälp. När patienterna kom inström- mande triagerade sjuksköterskorna då kirurgen redan var inne i opera- tionssalen. De mest kritiskt skadade patienterna togs direkt in i opera- tionsrummet. Det fanns dock max tre operationsbord tillgängliga. När de första tre patienterna var ope- rerade selekterades de tre mest kri- tiska patienterna från akutrummet för att bli opererade. Alla andra fick vänta inne i akutrummet där sjuk- sköterskorna försökte ta hand om så många som möjligt. Efter varje operation skedde samma bedöm- ning i akutrummet för att prioritera vem som behövde opereras först och konstatera vem som hade blivit ino- perabel. Triageringen var ett av de svåraste momenten; att avgöra vem som skulle få bli opererad och få leva och vem man inte skulle hinna rädda. Prioriteringen gjordes enligt följande utifrån ålder: barn och ungdomar först, sedan vuxna, sedan de äldre. Skadepanorama Fältsjukhuset fick in alla möjliga tänkbara skador. De flesta skador och skadade kunde hanteras på fältsjuk- huset med de begränsade resurser som fanns. Thorax-, buk-, kärl- och orto- pediska skador hanterades av kirur- gen och sjuksköterskorna i teamet. Huvudskador (neurologiska skador) kunde dock inte handläggas. Det sak- nades tillgång till adekvat röntgen för att utföra en korrekt diagnostik och det fanns ingen neurokirurg. De ska- dade som överlevde skickades så fort det gick till den närmaste grannsta- den för vård. Det enda som teamet kunde göra var att stabilisera patien- ten så att transport blev möjlig. De flesta patienterna hade skott- skador i olika grad och på varierande ställen över hela kroppen. Enkla penetrerande skador utan vaskulära eller abdominala invärtesskador han- terades av sjuksköterskor. Abdomi- nala och thorakala skador opererades alltid. Skottskador i övre delen av abdomen var de mest komplicerade och allvarliga med anledning av ofta förekommande multiorgantrauma och att skador på lungorna inte kunde uteslutas. När explosiva fragmente- ringskulor användes blev skadorna svårare att bedöma då en synlig skada i nedre delen av buken inte kunde utesluta metallsplitter i övre delen och även i lungorna. Dessa kulor var väldigt destruktiva och operationerna blev svårare att utföra – framförallt när det inte fanns elektricitet till rönt- gen eller när operationerna utfördes under ficklampor. Frakturer och ortopediska skador var också vanliga skador efter bomber och granatattacker. Stabilisering av icke-öppen fraktur gjordes av sjukskö- terskor. Öppna-komplicerade frakturer stabiliserades operativt med externa fixationer. Ofta fick dessa fixationer tillverkas av det material som fanns tillgängligt. Tyvärr blev det också många akuta amputationer efter bombattackerna. Tillgången till vård för de som skadades var begränsad och det fanns väldigt sparsamma resurser för att ta hand om många. Tiden mellan skada och operation har stor betydelse för patientens överlevnad, speciellt när det inte finns tillgång till preklinisk vård. Patienterna fick ofta vänta länge tills de fick vård. Vissa blev sämre, vissa dog i väntan på kirurgisk åtgärd. Även transporten till sjukhu- set från skadeplatsen var bristfällig. Patienterna transporterades på hem- magjorda bårar, i bilar, lastbilar, på motorcykel och så vidare och hade inte immobiliserats och/eller inte sta- biliserats. Skadorna kunde förvärras och transporten kunde leda till nya skador och komplikationer. Barn i kriget Barn blev tyvärr också skadade i kriget. De skadades av bomber, sköts Akutrummet där patienterna triagerades och behandlades. Global kirurgi