Svensk Kirurgi nr 3-21

131 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 3 • 2021 inte krävde operativa ingrepp såsom till exempel skottskador utan vasku- lära skador, sårskador och slutna frak- turer behandlades av sjuksköterskor. Här utfördes även akuta amputatio- ner under lokal bedövning. Operationssalen Sjukhuset hade en operationssal med tre operationsbord utspridda över salen. Vid varje bord fanns tillgång till syrgas och narkosapparat (två som fungerade manuellt och en elektriskt). En plasthink fanns under varje opera- tionsbord för att samla blod, annat avfall, organ och kroppsdelar. I ope- rationssalen fanns för övrigt en opera- tionslampa som kunde flyttas mellan borden, en sug, en saturationsmätare och en EKG-apparat. Sjukhuset hade också ett litet apotek där det fanns smärtstillande mediciner, antibiotika och omlägg- ningsmaterial. Knappt om material Under kriget var leveranserna av material oregelbundna och ibland icke-existerande. Den begränsade materialtillgången gjorde det ofta svårt att utföra arbetet och ofta fick vårdpersonalen vara mycket upp- finningsrik för att ta hand om den skadade. Att utföra vissa operativa ingrepp med begränsad tillgång till material var tufft. De instrument som fanns var få: tre kärlklampar, fyra tarmklampar, ett flertal peanger, pincetter, skalpeller, en behållare och stora nålförare. Det fanns några själv- hållande hakar till extremiteter och thorax. Vicryltrådar samt Nylon och Silk fanns men enbart i några enstaka storlekar. Det fanns få tunna trådar (5,0 och 6,0) och dessa sparades till vissa vaskulära ingrepp. Elektriciteten var opålitligt i form av tillgänglighet. En dieselge- nerator fanns men ibland saknades diesel. När det fanns elektricitet fungerade diatermin, och om elek- tricitet saknades suturerades allt med tråd. Fanns elektricitet fungerade sugen, om inte användes tussar och dukar. Fanns elektricitet fungerade operationslampan, annars opererade man i ljuset från ficklampor. Syrgas producerades i en egentillverkad apparat. Instrumenten steriliserades när det fanns tid och el i en autoklav, annars i alkohol. Operationsdukar tvättades i hög temperatur för att få dem sterila. Det fanns möjlighet till thoraxdränage men endast den passiva varianten, så kallade under waterseal drainage (undervattensför- seglingsdränage). Blodtransfusioner var nog det enklaste att utföra; i Syrien känner alla till sin blodgruppering. Det fanns tillgång till snabba blodkompatibi- litetstester och blodet kom från den lokala befolkningens donationer. Det gick också att mäta blodsocker, men förutom det fanns inga andra prover tillgängliga. Den postoperativa vården Den postoperativa övervakningen baserades på uppföljning av blod- tryck, andning, temperatur och flöde i dränage. Den postoperativa vården varierade med patientens typ av skador. Thorax- och kärlskador vårdades en dag på fältsjukhuset. Efter laparotomi fick patienterna dränage och skicka- des så fort som möjligt för vård och observation till ett annat fältsjukhus beläget i en annan källare närmare floden. Där tog en sjuksköterska och några volontärer hand om patien- terna tills de kunde evakueras till en grannstad 2,5 timmar bort. Evaku- eringen kunde endast ske över floden via en provisorisk bro. Risker vid evakueringen var bomber och skott av prickskyttar men det fanns också risk för olyckor då bilen endast kunde köra nattetid utan belysning. Arbetsdagen Det fanns inget schema eller plane- rade operationer utan endast akuta situationer. Från soluppgång till sol- nedgång föll bomberna och grana- terna över staden. Gevärsskott ljöd både dag och natt, och vissa dagar var prickskyttarna väldigt aktiva. Det var en oändlig ström av skadade dagtid och även vissa nätter. Teammedlem- Den enkla operationssalen med flera operationsbord parallellt. Global kirurgi