Svensk Kirurgi nr 5-21

240 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 5 • 2021 Debatt Människorna bakom statistiken Det blir lätt mycket siffror när man talar om och beskriver vårdköer på ett övergripande plan. Staplar och diagram över antal väntande, antal dagar, uppfyllnad av vårdgaranti- tider och så vidare. Tillgänglighet riskerar helt enkelt att framstå som något tabellartat tekniskt, och skym- mer människorna det handlar om. Som politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården för över två miljoner invånare i Stockholmsregionen för- söker jag alltid lyfta fram just de per- sonerna vården finns till för – invå- narna och patienterna. Och då blir statistiken full av liv, och vad värre är, av plågor. Coronapandemi och tillgänglighet Jag föreställer mig att vardagen för er kirurger gör det betydligt enklare att komma ”bakom” siffrorna. Ni som varje dag möter och hjälper patienter med en efterläng- tad operation. Men som också vet, mycket påtagligt, vad väntan på den operationen har inneburit; och hur många patienter som står i den där vårdkön. Tillgänglighet handlar helt enkelt om människor. Det har länge varit en av den svenska sjukvårdens sämre grenar – då givetvis med utgångspunkten att svensk sjukvård generellt är i världs- klass. Ribban är alltså hög. I Stock- holmsregionen har den varit särskilt hög, och vi har varit glada över att oftast ha den allra bästa tillgänglighe- ten i landet (där har vi de där tabel- lerna igen – men de är viktiga, som verktyg för jämförelser, prioriteringar och beslutsunderlag). Men här som i alla andra regioner har den förhär- jande coronapandemin inneburit att tillgängligheten fått stryka på foten. Tusentals operationer har ställts in eller skjutits upp. Tusentals patienter har fått vänta, och vänta. Inte minst ortopediska patienter har drabbats. Det handlar om tillstånd som inte är livshotande men nog så smärtsamma och besvärande – det har lett till en kraftigt minskad frihet i människors vardag Nu, när pandemin bedarrar och vaccinet ger oss en väg tillbaka till friheten i samhället – då är det också dags att verkligen ta itu med den upp- skjutna och undanträngda vården. Vårdskuld ”Vårdskuld” är ett uttryck som jag myntade förra våren, när vi på allvar insåg pandemins förödande effek- ter även för tillgängligheten. En del har haft invändningar mot ordet, ur perspektivet att det är skuldbe- läggande mot vården och vårdper- sonalen. Så ska det inte vara eller uppfattas. För mig är vårdskulden en skuld som uppstått när vårdkapa- citet lånats till den akuta vården av de många coviddrabbade. Nu är det en skuld vi som region har till invå- narna, vårt åtagande till patienterna. Det är en corona-skuld. En del av allt jävelskap, alla uppoffringar, allt lidande som den här förfärliga pandemin har ställt till med. Vårdskulden är ett enormt prob­ lem. För vården som organisation. Men framför allt, personligen för var och en som är drabbad. Tidigt i pandemin gav vi från den politiska ledningen uppdrag om en plan kring hur vårdskulden ska betalas av. Vi har legat på den statliga nivån om att få en tillräcklig finansiering – att även vårdskulden ska vara en självklar del av statens Vårdköer gör ont Anna Starbrink, liberalt hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholm, skriver här om de drabbade människorna i vård- köerna och de insatser som planeras för att komma till rätta med problemen. Mer pengar behövs och utgångspunkten är att staten även framöver kommer att skjuta till extra medel. ANNA STARBRINK