Svensk Kirurgi nr 5-21

279 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 5 • 2021 Krönika alla i rummet alltid brukade ha full förståelse för studenter från andra yrkeskategorier som behövde ta sin tid under deras upplärning, vilket är en sund reflektion såklart, men tyvärr saknades samma förståelse gentemot våra juniora kollegor. För att inte tala om våra egna fördomar, som gör sig till känna varje gång vi jämför oss själva och vår insats från förr med dagens AT-läkare. Visst, vi slet som djur och hade stundtals alldeles för mycket ansvar (på gott och ont), men jag minns faktiskt inte att jag någon- sin behövde rättfärdiga en inläggning på grund av bristande platssituation. Jag minns inte heller att vi hade över- fulla akutmottagningar, där patienter legat kvar sedan föregående dygn och personalen sprang som Duracellkani- ner för att mäkta med. Kaoset har blivit vardag Det aggregerade kaoset inom svensk sjukvård, såväl innan som under och efter pandemin, har skapat en vardag för vårdpersonal som är närmst ett krigstillstånd i ett land som inte haft krig sedan 1814. Vi ser neddragna vårdplatser, innovativa vårdplatser, där grytlock ersätter larmknapp, brist på personal som i sig är grund- förutsättningen för att bedriva sjuk- vård och den alltmer växande vård- skulden (trots att offentlig sjukvård inte ska vara vinstdrivande). Och till råga på allt, alla dessa ”riktlinjer” och ”föreställningar” från oinsatta politiker och den enorma administ­ rativa skaran med funktioner som jag helt ärligt inte förstår innebör- den av. Är detta verkligen en optimal arbets- och utbildningsmiljö som Innovativ larmanordning i överbelagd sjukhusmiljö. ska säkerställa framtidens behov av vårdpersonal? Produktionskrav före utbildning Att 21 procent av svenska AT-läkare överväger karriärbyte redan innan deras karriär ens hunnit starta, är ett faktum som snart kan omsättas till realitet om inget görs. Det är inte bara ett slöseri med våra skattemedel som bekostat deras utbildning, utan det är också slöseri med deras tid. Tänk vad dessa unga förmågor hade kunnat bidra till sjukvårdens fram- växt om de hade getts rätt och rimliga förutsättningar från början. Där är vi inom läkarkåren minst lika skyldiga som låter vår stressiga tillvaro med produktionskrav gå före fortbildning av kommande generation. Det skulle Staffan aldrig göra! 