Svensk Kirurgi nr 5-21

278 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 5 • 2021 Krönika RAMIA STOLT SÄS/SU ramia.ebrahimzada@vgregion.se En egen Doctor House Jag stötte ihop med en gammal kol- lega häromdagen när jag skulle handla förnödenheter på Pressby- rån efter ett långt jourpass. Vi hade inte setts sedan vi gjorde AT ihop i Alingsås, en liten stad känd för sina Potatisfestivaler och mysiga caféer. Under ett kort ögonblick kändes det som att vi på rekordtid hade åkt på en nostalgitripp tillbaka till 2010 då vi gjorde medicinplaceringen på AT. Vi pratade nästan i mun på varan- dra, med varsin kall bulle och dryck i handen. Lustigt nog kom samtalet att handla om den legendariska kli- nikern Staffan med perfekt kammat grått hår, välstruken rock och nyput- sade skor. Han var tryggheten själv i mänsklig skepnad, som använde sina sinnen istället för diverse radiologiska faciliteter för att konstatera DVT, tricuspidalisinsufficiens eller grad av hjärtsvikt hos en patient. Som AT- läkare var det guld värd att ha honom som handledare på akuten och det fanns inga larm i världen som kunde få honom att bli stressad. Det var som att ha vår egen Doctor House , fast en mycket trevligare och mer empatisk version förstås. Inga frågor var för dumma, inga handläggningar var för långsamma och inga patientfall var olämpliga utbildningstillfällen för honom. Vi hör av oss Jag minns hur jag frågade honom i början om han och övriga kliniken hade något vakande öga på oss AT- doktorer när vi hade introducerats till jourverksamheten. För man var ju väldigt utlämnad som ensam husjour med bakjouren i hemmet endast ett samtal bort. Och jag kommer aldrig att glömma hans snabba svar: ”Vi hör av oss om ni missköter er. Om ni inte hör något från oss så är det inget att oroa sig för”, följt av ett leende för att avdramatisera min och säkert många andra AT-läkares rädsla att göra fel. Jag var inte den första som hade ställt frågan och jag var definitivt inte den sista. Det förstod jag i efterhand när han tillämpade samma standardsvar till andra kol- legor. Han var van vid det. Jag och min kollega skrattade en sista gång åt hans varma kommentar och det var dags att skiljas åt och återgå till verk- ligheten. Tidspress, fördomar och platsbrist Det är märkligt hur vissa kollegor kan förmedla så mycket trygghet och boosta ens självkänsla, oavsett var i yrkeskarriären man befinner sig. Under bilfärden hem försökte jag rannsaka mig själv och undrade om jag själv hade lyckats att vara en trygg punkt till en mindre erfaren kollega. Svaret blev oftast men inte alltid. Jag fick nästan skämmas när jag tänkte på de tillfällen då jag som husjour själv tog hand om patien- terna på akuten för att det skulle gå ”fortare”, så att jag skulle hinna med mina övriga jouråtaganden på listan. Eller när man hade lovat AT-läkaren att få sy ihop men tvingades backa på det när övrig personal på salen suckade djupt efter några minuter när de ner- vösa händerna fumlade med pincet- ten och nålföraren. Samtidigt som Vem ska handleda? Svensk Kirurgis krönikör Ramia Stolt skriver om trygga medicinska förebilder i den egna karriären och om hur tidspress, platsbrist och produktionskrav hotar god utbildning och fortbildning för våra kollegor.